Tankar på cykeln cancerfight, inspiritation, livsglädje, sophie sundström cykel, teodor, tsunamin 2004

Fredagseftertanke... Tack Teo.

Fredag och klockan är 22:13 och jag sitter på golvet bland slangar, däck och verktyg. Bredvid mig står GT och bara njuter utav att få all min uppmärksamhet. LaPierre sitter i vanlig ordning inne på sitt rum. Det är lite jobbigt ibland att få tiden att gå ihop till de två. Speciellt när båda herrarna är vana vid att stå i centrum och älskar att vara nummer 1. 
Jag vågar inte ens tänka på tanken hur det kommer att bli när tempomonstret anländer till våren... Hujeda mig. 
 
Tidigare har jag nämnt hur något en person säger kan komma att sitta fast i ens huvud för åratal. Ibland har man också turen att träffa människor som ger ett världsgungande avtryck i sitt liv. Jag har haft den lyckan flera gånger, men igår var en dag av påminnelse utav hur en av dessa människor inte längre finns i livet.
För 9 år sedan försvann en av de mest inspirerande människor jag någonsin stött på i tsunamin i Thailand. Det är fortfarande ofattbart för mig att han inte längre finns i livet och än mer ofattbart att det har gått 9 år sedan det hände. 
Teodors livshistoria skulle kunna vara tagen som ur en hollywood-film. Dock utan det lyckliga slutet som vi alla vill ha och önskar så. En utav de mest talangfulla tennisspelare i Sverige som knappt hunnit bli en fullvärdig junior innan han drabbades utav cancer. Racketen fick läggas på hyllan, men matchen mot cancern vann han. Bara för att några månader senare förlora det liv han kämpat så hårt för i vågorna i Thailand. En resa som skulle ha varit en nystart på ett cancerfritt liv. 
Det är fortfarande med tårar i ögonen och en tagg i hjärtat som jag skriver de orden. Livet är inte rättvist, det är brutalt och fruktansvärt orättvist. Jag skattar mig bara som oerhört lyckligt lottad över de Teo lärde mig, även om min far eller tennistränare kanske inte helt skulle hålla med om det där. Som till exempel att hur man kastar rack utan att de knäcks eller drar en innebandyklubba i väggen utan att bladet går av. 
Men framförallt tack för att du visade världen och därigenom mig hur riktigt livsglädje ser ut och känns. Tack.
Until the day we meet again, in my heart is where I keep you friend. 

Med de orden skall jag återgå till mitt fredagsmys och önskar er alla en riktigt fin fredagskväll. Imorgon är en ny dag där jag skall både jaga bil, watt och spränga nya gränser. Kanske till och med unna mig en Muffins på Evas Paley till minnet av en underbar person. 
 
Vi rullar ut, XO/ Sundström.