Etapp De Lounge
Om nu min radarkollega hänger ut mig med både osanning och sanning så vore det ett bloggtjänstefel om inte jag gjorde det samma.
I den värld jag lever i är mitt lag inte bara något som finns på vägen, utan de är mitt lag i alla delar utav livet. Jag kör och går in i väggen för dem vare sig det är på GPn, linjelopp, backar eller nattklubbar.
Så när min kära radarkollega en lördagsnatt för ett par veckor sedan sade efter ett par glas röda ”inatt vill jag känna handen utav en cyklist på min axel.” Ja, då var det ju bara att ta sitt uppdrag och se till att bergsgeten fick den där handen på axeln.
Etappen startade borta på Linnes gemytliga gator, där vi världsvant tog kurvor och kullersten utan problem. Vid första langningen på Andra Lång tog Moa sitt ansvar och hämtade 3 glas utav husets vita och benen kändes helt underbart lätta. Redan nu kände jag att det här kan komma att bli ett riktigt bra lopp.
Sedan följde ett långt platt parti till Vasastan där undertecknad såg att de medföljande cyklisterna visade tecken på nykterhet och behövde något alkoholigångkickande fort.
In på närmsta bar och vips fans det 3 st GT att slänga i sig. Nog jävlar blev det bra tryck i benen efter den hästsparken. Moa hade tidigare hintat om att hon inte alls var i form och att hon kanske skulle behöva att släppa redan efter platten. Men efter GT påfyllningen fullkomligen sprätte hon iväg mot Avenyn och det fanns inget annat val än för mig och Emmy att haka på för allt vi var värda.
Väl framme vid Avenyn så kom ett par riktigt snäva svängar i kön in på Lounge. Vansinnestempot hade dock tagit på krafterna hos Moa, medans Emmy som vid det här laget inte behövt ta en enda förning var lika pigg som en duracellkanin på speed.
Efter ett par snabba varv inne på dansgolvet så släpper sedan Moa. Nu hängde allt på mig om Emmy skulle få en bra position inför upploppet och kan kamma hem vinsten på nattens etapp.
Det krävdes ett par helvetesåkningar runt en bar, strippstång och ett par tennisspelare men så gick då sedan Emmy in i mål. För visst fan fick hon en cyklists hand på sin axel... och många andra kroppsdelar för den delen med.
Detta firade jag och övriga närvarande cyklister med att starta igång en Can-Can dans. Ingenting är så fint som när ett lagsamarbete fungerar till max och vinsten kammas hem.
Så grattis Emmy!
Jag/Vi väntar fortfarande på ett officiellt tack och tacktal för det loppet. Du vet vart vi läser, så bara att skriva.
Vi rullar ut, XO/ Sundström.