Sophie Sundström & Emmy Andersson

När folk gör saker utöver det vanliga så förtjänar de alla gånger ett fyrfaldigt tack! Idag är det 3 personer som jag måste ta av hjälmen för.
Förra fredagen så skulle jag ju ha blivit kränkt ooch förnedrad utav min idol tillika regerande KMvinnare Reine Merckx, men husliga ting satte stopp för detta.
Men idag så hade vi spikat en runda med starttid 09´00 och denna fredag så skulle vi även få sällskap av Eric Wiggo Rogström med. Finare sällskap än så är svårt att hitta!
När Eric sedan ringde och väckte mig 09´35 kan ni ju bara föreställa er vilken panik som uppstod. Att försova sig till träningar är bland de mest avskyvärda jag vet! En lång ramsa svordomar skreks ut i ren frustration. Hur i hela fridens namn kan man sova igenom 4 alarm samt 3 missade samtal? En gåta det...
Men Raphapojkarna meddelade så snällt att de skulle anlända till mi casa om 10 min, så det var bara att köra en Usain Bolt-sprint med att få på sig kläder och fixa ihop GT. Någon frukost var det inte ens på tal om att hinna få ned.
Så kom då de söta herrarna och iväg for vi! Götet visade sig från sin allra bästa novembersida med sol, lagom kallt och ytterst lite vind. Ni kan ju bara förställa er hur jag satt bara och njöt av att äntligen få vara tillbaka på Reines hjul. Eric skall ha dagens eloge med för hans krigande med crosshojjen när vi andra trampade runt på racercyklarna. GT var toknöjd med att INTE vara tjockast för en gångs skull. Kul för han!

När livet är som allra bäst.


Efter 1 timme började dock de tomma energidepåerna göra sig påminda och det var inte långt ifrån att jag fick träffa på väggen än en gång. Man lär sig, tar man hjul på Peder Froome=in i väggen. Tar man hjul på Reine Merckx=in i väggen. Fina ekvationer.
Dock så kom Reine med räddningen i  form av att prompt se till att jag fick i mig en kaffe och kanelbulle vid fikastoppet. Tack gode Gud aka Reine!