Träning cykelträning, helvete, intervaller, löpning, sophie sundström cykel, träning, vinterträning

Mitt i veckan, Mitt i Misären, Mitt i Manin.

6 veckor avklarade.18 kvar och sedan kan jag lägga vinterträningen 13/14 till handlingarna och kan på riktigt sätta eld på alla cykelcylindrar som finns i kroppen. Något som dock just nu känns oerhört långt borta.
Så här nedtränad som jag är just nu har jag nog ALDRIG varit i hela mitt liv. Vartenda pass känns bara som ett enda långt hånskratt av smärta och förnedring av hur jävla dålig jag är.
Trötthetssyran slår till så fort och snart kommer väl även jag att ha gnisslat ned 11 tänder i ett försök att distrahera bort den skrikande kroppen.
Just det här med att kroppen börjar kärva tidigare och tidigare är en väldigt annorlunda känsla att lära sig hantera och framförallt acceptera. Att inte känna sig fräsch, inte känna sprättigheten i benen och framförallt inte känna sig stark. Oerhört svårhanterligt för mig personligen.
Men jag lär mig för varje dag som går och det är svårt att inte sitta efteråt och vara lite sådär-amerikanskt-överlöjligt-
nöjd med sig själv. Att det går att pressa ut mer av kroppen fast den vill bara lägga sig ned och strejka. 

Men så hjälper det iallafall för mig att hela tiden mantra det är bara 5 dagar kvar. Sedan kommer det en HEL vecka av gödande, flödande och minimal till lätt aktivitet.
7 dagars ren semester för kroppen. Om jag nu lyckas hålla den planen är ju i och för en intressant historia bara det. Dag 2 lär jag klättra på väggarna och vara så överaktiv att jag skulle kunna springa ett ultramaraton. 
 
Ni hör ju hur det är att leva med mig och mina schizofrena jag. En ständig kamp mellan alla de olika små djävularna som sitter på axlarna, nyckelbenen och huvudet. Underhållande om inte annat. 

Igår var jag iallafall glad och lycklig på backintervallpasset. Allt känns ju så mycket fortare i mörker. 


På fredag skall vi tydligen ha tester igen. Något som min kropp inte alls vill veta av. Men ibland får man bara gå in slå kroppfan på käften och ta en smäll för de andra. 
Vankas samma tester som jag utsatte mig själv för två veckor sedan, så personligen ser jag väl det som... ah jag vet inte vad. Tur att man har 2 dagar att få kroppen och huvudet på andra tankar. Ha.
Men det ska nog gå, när man väl sitter där växer ju djävulshornen ut och det finns bara mord i blicken. Emmy lär ju stå och kränka mig i vanlig ordning så nog ska man hitta sprudlande motivation trots allt. Ha. 
 
Aja, dags att kicka igång morgonen med trapp-intervaller. Hujeda mig vad roligt. Vi hörs på andra sidan. 
 
Vi rullar ut. 123 Victor Charlie. Osv. / Sundström.