Tankar på cykeln försäsong, landsvägscykling, sophie sundström cykel, tennis

Tennis vs Cykel, del 1.

Den här resan med cyklingen har hittills varit en helt världsomkastande erfarenhet för mig. Ibland blir jag lite sådär sentimental och allmänt löjligt småleendes när jag tänker tillbaka på det här året som har gått. Vart jag började någonstans och vart jag har avslutat det. Sicken berg och dalbana.
Trots att det till ytan ser ut som att likheterna mellan cykel- och tennislivet skulle vara ytterst få, så är det snarare motsatsen. Det finns i själva verket ganska så många och det är svårt att inte sitta och reflektera över hur lite mitt liv har förändrats, trots idrottsbyte.
Precis som för 1 år sedan sitter jag med en tävlingsplanering för kommande säsong. Funderar och planerar in vilka tävlingar som formen skall vara på topp till, hur upplägget fram tills dess och så vidare skall se ut. Listan med material, klubb, sponsorer, tränare, har vuxit sig lång och en massa beslut skall tas. 
Inspirationen frodas och tävlingsdjävulen har börjat att slå trippelvolter utav galenskap. Varför ska Våren vara så fruktansvärt långt bort? 

Fast egentligen när man tänker efter så är det väl inte så mycket som skiljer de flesta sporter åt när man är på en elitnivå. Utövningen må skilja sig en del, men vägen dit och allt jobb runt omkring är förhållandevis lika. 

Den största skillnaden mellan de båda två idrotterna stavas dock vinter- och försäsongsträning. Något sådant existerar inte i tennisvärlden. Det finns en månad (den vi befinner i oss nu) som kan ses som ett uppehåll.
1 månad att återhämta sig från en låååååååång säsong. Eller återhämtning och återhämtning. Snarare en veckas semester för sedan är det bara att sätta igång med träningen igen.
Tid till att verkligen bygga upp kroppen, ägna perioder åt specialserade träningsperioder finns det inte på tal om. Första tävlingen för nästkommande säsong drar ju igång i början av december och sedan är karusellen igång. Ny tävling, ny stad, samma förbannade tennisbana varje vecka och så vidare och så vidare i 48 veckor till. Ett ekorrhjul utan slut. En hets om att alltid, alltid vara på språng. Så fort en tävling var över, snabbt som fan hitta ett färdmedel som tog en tills nästa plats och bana. 
 
Så det är väl ytterligare en anledning till min stora kärlek för vinterträningen inom cyklingen. En period då jag kan fokusera som utav helvete på att bygga upp kroppen, förbättra och utveckla allt som går. Den där panikångest-hets som jag levde med under så många år existerar inte nu. Det finns bara en oerhört stor motivation och outtömlig energi för att ständigt pressa gränserna lite till. Vidare, det finns en tidsperiod där man trots i all misär, smärta, helvete och mörker känner ett oerhört lugn och stabilitet. Man sitter där man sitter och nöter, trälar och bonkar in pass efter pass. Ett långsiktigt systematiskt byggande helt enkelt. 
Samtidigt som man alltid har i åtanke att snart så kommer säsongen och då jävlar ska det sprättas i alla omöjliga o möjliga lägen. Varje helg finns det en ny möjlighet att få ut allt det där som man la ned under vinterhalvåret. Gah, GE. MIG. MARS. NU. 

Ja, ni hör ju skillnaden i mitt tänk kring de två sporterna...

Nu kommer det en STOR KLYSCH VARNING med. Men sedan jag satte mig på GT den 5 juni har det inte gått en enda dag då jag känt en trötthet mot cyklingen. 
Visst, när cykelfan krånglar, regnet fullkomligen dränker en, vinden gör allt för att blåsa omkull en och tänderna håller på att skaka sönder av köld. Klart man inte sitter och INTE önskar att man befann sig på en varm och bekymmersfri plats....eller? 
Jo, så jävla skadad är jag. Det finns ingen annan plats i världen som jag hellre vill vara på än just på den sadeln. Oavsett väder, väg eller sällskap. 
 
Det är okej. Ni kan skicka in en ansökan för mig till mentalsjukvården. Familjen ansökte nog redan om hjälp efter Vätternrundan.

Så sammanfattningsvis, Cykel vs Tennis. 1-0. 
 
Vi rullar ut, XO /Cykelidiotström.