De Orange Apelsinernas Klubbmästerskap
Så var det då dagen D, Sävedalen CKs första klubbmästerskap. Under fredagskvällen hade jag gett GT beskedet att det var han som skulle få rulla det 7 mils långa linjeloppet. Det var länge sedan jag såg honom så glad och exalterad... LaPierre vart dock sne som fan och låste in sig i gästrummet.
Men efter att ha sett väderprognosen för lördagen försvann det dåliga humöret och LP var ytterst nöjd med att få stanna hemma i värmen med en kopp cykelolja.
Vid 7-tiden kom GT och ryckte täcket ifrån mig likt ett uppspelt barn på julafton. Efter det vanliga meckandet och fixandet så stod sedan servicebilen redo utanför och iväg for det mot starten vid Landvetter Ishall.
Dock så hade jag vissa orosmoln för min egna del. Mitt naiva jag hade ju inte riktigt kollat hur banan faktiskt gick, så jag höjde en varningsflagg för att det fanns en risk för att jag skulle köra fel. Men efter ett klargörande av hur banan gick och vart mållinjen fanns så lugnandes min oro en smula.
Så rullade vi då iväg och Maskinen Reine gick på utbrytning efter 200m och körde på som det watt-monster han är. Efter ett par kilometer satte sedan monstret Peder Froome lite tryck i pedalerna och for iväg som en formel1-bil efter den flyende Reine och det var de sista vi såg av dessa två herrar för resten utav loppet.
Bröderna Weijmer låg och velade lite i att köra ikapp de två matadorerna eller ligga kvar i den kvarvarande klungan...de satte igång ett tappert försök med få ordning på klungan med att köra lite belgisk kedja...De flesta känner till hur organiserade Sävedalscyklister är, så vi kan väl kortfattat säga att det gick la sådär med den där kedjan.
När vi hälsade på Bollebygdsbacken för första gången så drog tvillingarna iväg och så vart vi bara 7 kvar i the Le Peleton. Vi slet på som vikingar i vinden som attackerade från alla håll och kanter. Hällregnet fungerande sedan utmärkt som vätskepåfyllning och gruset fyllde en hungrande mage. Väderförhållandena kunde inte ha varit mer perfekta.
Vid andra turen uppför bollebygd så stack de 3 bergsgetterna iväg och så vart det bara jag och 2 andra tappra herrar kvar... När vi väl kom till Hindås, så satte jag upp lite fart och såg att mina två kamrater tappade, så då var de bara att äta lite mer styrlinda och efter lite krigande kom jag ikapp bergsgetsgruppen.
Vi snurrade på bra den sista milen in mot mål och jag försökte dra upp tempot lite mer i hopp om att skaka av mig herrarna... Men det blev ingen succe. De satt där så bekvämt så!
När sista kilometern närmade sig så fick jag syn på tvillingarna igen. Ett snabbt öga bakåt och jag tyckte att både Gert & Bengt såg fortfarande lika oberörda ut. Fan.
Men ja, är det tävling så måste man ju hitta på något. Så jag satsade på en chansning och trampade in en attack med 400m och dra mig baklänges, chansningen lyckades och en ytterst glad tjej korsade mållinjen som 5e man.
Maskinen Reine fick plocka ned Peder Froome på jorden med en spurtvinst på en hjullängd, och kan nu stolt titulera sig som klubbmästare 2014. Ett stort, stort, stort grattis till dig! Bröderna Weijmer aka de belgiska tvillingarna fick göra upp om bronsmedaljen där Alexander hade det snabbaste trampet.
Dagens stora eloge måste jag få ge servicemannen Stefano som agerande som både chaufför, påhejare och informatör. Utan din insats hade jag aldrig kommit till start...
Nu tar vi lördag på detta och jagar nya watt och kränkningar imorgon.
Den obligatoriska fotograferingen innan start. Fulladdade Apelsiner!
Men efter att ha sett väderprognosen för lördagen försvann det dåliga humöret och LP var ytterst nöjd med att få stanna hemma i värmen med en kopp cykelolja.
Vid 7-tiden kom GT och ryckte täcket ifrån mig likt ett uppspelt barn på julafton. Efter det vanliga meckandet och fixandet så stod sedan servicebilen redo utanför och iväg for det mot starten vid Landvetter Ishall.
Dock så hade jag vissa orosmoln för min egna del. Mitt naiva jag hade ju inte riktigt kollat hur banan faktiskt gick, så jag höjde en varningsflagg för att det fanns en risk för att jag skulle köra fel. Men efter ett klargörande av hur banan gick och vart mållinjen fanns så lugnandes min oro en smula.
Så rullade vi då iväg och Maskinen Reine gick på utbrytning efter 200m och körde på som det watt-monster han är. Efter ett par kilometer satte sedan monstret Peder Froome lite tryck i pedalerna och for iväg som en formel1-bil efter den flyende Reine och det var de sista vi såg av dessa två herrar för resten utav loppet.
Bröderna Weijmer låg och velade lite i att köra ikapp de två matadorerna eller ligga kvar i den kvarvarande klungan...de satte igång ett tappert försök med få ordning på klungan med att köra lite belgisk kedja...De flesta känner till hur organiserade Sävedalscyklister är, så vi kan väl kortfattat säga att det gick la sådär med den där kedjan.
När vi hälsade på Bollebygdsbacken för första gången så drog tvillingarna iväg och så vart vi bara 7 kvar i the Le Peleton. Vi slet på som vikingar i vinden som attackerade från alla håll och kanter. Hällregnet fungerande sedan utmärkt som vätskepåfyllning och gruset fyllde en hungrande mage. Väderförhållandena kunde inte ha varit mer perfekta.
Vid andra turen uppför bollebygd så stack de 3 bergsgetterna iväg och så vart det bara jag och 2 andra tappra herrar kvar... När vi väl kom till Hindås, så satte jag upp lite fart och såg att mina två kamrater tappade, så då var de bara att äta lite mer styrlinda och efter lite krigande kom jag ikapp bergsgetsgruppen.
Vi snurrade på bra den sista milen in mot mål och jag försökte dra upp tempot lite mer i hopp om att skaka av mig herrarna... Men det blev ingen succe. De satt där så bekvämt så!
När sista kilometern närmade sig så fick jag syn på tvillingarna igen. Ett snabbt öga bakåt och jag tyckte att både Gert & Bengt såg fortfarande lika oberörda ut. Fan.
Men ja, är det tävling så måste man ju hitta på något. Så jag satsade på en chansning och trampade in en attack med 400m och dra mig baklänges, chansningen lyckades och en ytterst glad tjej korsade mållinjen som 5e man.
Maskinen Reine fick plocka ned Peder Froome på jorden med en spurtvinst på en hjullängd, och kan nu stolt titulera sig som klubbmästare 2014. Ett stort, stort, stort grattis till dig! Bröderna Weijmer aka de belgiska tvillingarna fick göra upp om bronsmedaljen där Alexander hade det snabbaste trampet.
Dagens stora eloge måste jag få ge servicemannen Stefano som agerande som både chaufför, påhejare och informatör. Utan din insats hade jag aldrig kommit till start...
Nu tar vi lördag på detta och jagar nya watt och kränkningar imorgon.
Den obligatoriska fotograferingen innan start. Fulladdade Apelsiner!
Vi rullar ut, XO/
Sundström.