Historien om lilla Sophie...
Det är som många har frågat, förundrats och skakat på huvudet och idag tänkte jag skriva ned den där klassiska historien om hur det kom sig att jag, Sophie Sundström, hamnade på en cykel och fick för mig att jaga watt, mjölksyra och tugga styrlinda tills benen trillar.
Fram tills i januari 2013 så hade hela mitt liv kretsat kring en sak; en gul filtboll, som skulle över ett nät och landa innanför ett par vita linjer.Tennisspelare, det var så min omgivning och jag själv benämnde mig som, och det gick ganska så bra med det där tennisspelandet.
Det blev några SM-guld, ett par år i USA på college för att sedan ge proffsdrömmen en ärlig chans. Men det huvudet och hjärtat ville, sa kroppen nej till. Efter flera års spelande med diverse smärtstillande och annat kul så tackade höftjävlarna för sig och det fanns bara ett alternativ kvar; att lägga racketen på den där berömda hyllan.
I denna lilla mörker period så sade en gammal gymnasievän till mig att: ”Sophie, du som har så tjockt pannben, du borde testa cykling.” Jag skakade huvudet och tänkte näääe men inte skulle de vara min grej.... eller...?
En kall mars-dag så fick jag för mig att fan, kanske man skulle testa de där med cykel ändå?
Sagt och gjort, fram med den gamla MTB-cykeln (med 3 fungerande växlar utav 21) ur källargarderoben och ut bar det. Efter 2 mil stannade jag till i Jonsered och leendet ville aldrig ta slut, ”FY FAN VAD ROLIGT DET HÄR ÄR!” Efter det gick det bara utför och rakt ned i ett cement-träsk....
Först blev det en inköp av en racer-hybrid (den 1a april till och med, så flertalet av vännerna uppfattade det nya intresset som ett skämt). Sedan blev det en anmälan till Göteborgsgirot och Hisingen Runt. Det var väl egentligen där som det började att eskalera totalt.
GBG-girot var en ren njutning och Hisingen Runt gjorde så att jag tog tag i saken på allvar och drog iväg en anmälan till Nationaldagsloppet. Veckan senare kom även en fribiljett till Vätternrundan intrillandes på mejlen.
Dagen före Nationaldags Loppet så kom jag till skott med att införskaffa en Racer (Älskade GT, aka Gröna Traktorn) och första rundan på en racer blev således NDL.
En punktering i Jonseredsbacken satte dock stopp för framfarten. Efter århundradets längsta punkastopp kom jag i mål och så här i efterhand så skulle jag nog ha tagit cykeln på ryggen och sprungit de sista 4 km in i mål. Det hade garanterat tagit kortare tid än de 45 minuters pinsamt långa punkafixande.
Vätternrundan... bara ordet ger mig fortfarande gåshud, rysningar och ett galet stort leende på läpparna. Det var för mig en 30mils lång resa av magi och cykelorgasm. Jag blir fortfarande alldeles till mig när jag tänker tillbaka (ja, så jävla skadad är jag). Klart, hade varit roligare att få snurra runt med ett gäng.. men ensam är stark med!
Conti GP -tävlingen där man fick stå på pallen och stifta bekantskap med det roligaste cykelgänget i landet.
Fler lopp fick en anmälan med mitt namn på och efter nya cykelbekantskaper så tog tävlingsdjävulen över all vett och kontroll och vips så stod man på startlinjen i både GP, linje och tempo-lopp med Eliten som motståndare. Om det hade gått bra i motionsloppen så fick jag ORDENTLIGT MED PISK NU!
Men fy bövelen vad roligt jag hade det, trots att besvikelsen var depressionsalamerande och bitterheten brutal.
Ohyggligt kränkt, förnedrad och bara alldeles helt värdelös...
Men vad mer för motivation behöver man för att vilja bli bättre? :D Näe just det!
Jag antar att jag är en av de få som kastade mig in i vinterträningen så fort cykeln var avlastad från sista tävlingen... Är man en idiot så är man!
Under off-seasonen tillkom då så äntligen mitt franska monster till racer och det kliar som in i helvete i tävlingsnerverna nu. April 2014 kan inte komma snabbt nog...
Aja så lyder iallafall historien om hur en tjurskallig tjej träffade sitt livs kärlek, en cykel, och blev en cykelidiot bortom all räddning...
Håll er nu inomhus ikväll och klappa gärna om racern där hemma... den förtjänar all kärlek i världen!
Fram tills i januari 2013 så hade hela mitt liv kretsat kring en sak; en gul filtboll, som skulle över ett nät och landa innanför ett par vita linjer.Tennisspelare, det var så min omgivning och jag själv benämnde mig som, och det gick ganska så bra med det där tennisspelandet.
Det blev några SM-guld, ett par år i USA på college för att sedan ge proffsdrömmen en ärlig chans. Men det huvudet och hjärtat ville, sa kroppen nej till. Efter flera års spelande med diverse smärtstillande och annat kul så tackade höftjävlarna för sig och det fanns bara ett alternativ kvar; att lägga racketen på den där berömda hyllan.
I denna lilla mörker period så sade en gammal gymnasievän till mig att: ”Sophie, du som har så tjockt pannben, du borde testa cykling.” Jag skakade huvudet och tänkte näääe men inte skulle de vara min grej.... eller...?
En kall mars-dag så fick jag för mig att fan, kanske man skulle testa de där med cykel ändå?
Sagt och gjort, fram med den gamla MTB-cykeln (med 3 fungerande växlar utav 21) ur källargarderoben och ut bar det. Efter 2 mil stannade jag till i Jonsered och leendet ville aldrig ta slut, ”FY FAN VAD ROLIGT DET HÄR ÄR!” Efter det gick det bara utför och rakt ned i ett cement-träsk....
Först blev det en inköp av en racer-hybrid (den 1a april till och med, så flertalet av vännerna uppfattade det nya intresset som ett skämt). Sedan blev det en anmälan till Göteborgsgirot och Hisingen Runt. Det var väl egentligen där som det började att eskalera totalt.
GBG-girot var en ren njutning och Hisingen Runt gjorde så att jag tog tag i saken på allvar och drog iväg en anmälan till Nationaldagsloppet. Veckan senare kom även en fribiljett till Vätternrundan intrillandes på mejlen.
Dagen före Nationaldags Loppet så kom jag till skott med att införskaffa en Racer (Älskade GT, aka Gröna Traktorn) och första rundan på en racer blev således NDL.
En punktering i Jonseredsbacken satte dock stopp för framfarten. Efter århundradets längsta punkastopp kom jag i mål och så här i efterhand så skulle jag nog ha tagit cykeln på ryggen och sprungit de sista 4 km in i mål. Det hade garanterat tagit kortare tid än de 45 minuters pinsamt långa punkafixande.
Vätternrundan... bara ordet ger mig fortfarande gåshud, rysningar och ett galet stort leende på läpparna. Det var för mig en 30mils lång resa av magi och cykelorgasm. Jag blir fortfarande alldeles till mig när jag tänker tillbaka (ja, så jävla skadad är jag). Klart, hade varit roligare att få snurra runt med ett gäng.. men ensam är stark med!
Conti GP -tävlingen där man fick stå på pallen och stifta bekantskap med det roligaste cykelgänget i landet.
Fler lopp fick en anmälan med mitt namn på och efter nya cykelbekantskaper så tog tävlingsdjävulen över all vett och kontroll och vips så stod man på startlinjen i både GP, linje och tempo-lopp med Eliten som motståndare. Om det hade gått bra i motionsloppen så fick jag ORDENTLIGT MED PISK NU!
Men fy bövelen vad roligt jag hade det, trots att besvikelsen var depressionsalamerande och bitterheten brutal.
Ohyggligt kränkt, förnedrad och bara alldeles helt värdelös...
Men vad mer för motivation behöver man för att vilja bli bättre? :D Näe just det!
Jag antar att jag är en av de få som kastade mig in i vinterträningen så fort cykeln var avlastad från sista tävlingen... Är man en idiot så är man!
Under off-seasonen tillkom då så äntligen mitt franska monster till racer och det kliar som in i helvete i tävlingsnerverna nu. April 2014 kan inte komma snabbt nog...
Aja så lyder iallafall historien om hur en tjurskallig tjej träffade sitt livs kärlek, en cykel, och blev en cykelidiot bortom all räddning...
Håll er nu inomhus ikväll och klappa gärna om racern där hemma... den förtjänar all kärlek i världen!
Vi rullar ut, XO. / Sundström.
Ps. Du gamla gymnasievän, du vet vem du är, än en gång... Tusen tack för att du planterade ett frö som gjorde att jag hittade mitt stora kall och kärlek i livet. Klyschigt, JAG VET! Men du förtjänar ett kryptiskt officiellt tack med. D.s