Allmänt Dam elit landsväg, I am Specialized, Womens specialized, landsvägscykling, sophie sundström cykel, specialized sverige, träning vila sjukdom

Filosofen trampar vidare på bättringsvägen.

För ett tag sedan hade jag en intressant konversation med en mycket gammal och god vän angående våra idrottskarriärer. Vi har båda växt upp och kamperat mot varandra ända sedan vi lärde oss hålla räkningen i tennis. Så för mig var det än mer intressant att höra hennes tankegångar om detta tunga paket som kallas "måsten". Det har tagit sin lilla tid innan jag kom till min egna slutsats om att väldigt mycket i min tenniskarriär handlade om att "jag måste motbevisa alla," "jag måste köra hela racet till proffs för att jag har ju lagt ned så mycket tid på det här." "jag måste göra så här och så här för att jag har valt det här." Väldigt mycket tunga måsten men även självklart även en stor motivations och inspirationskälla.
Det var faktiskt väldigt skönt att få höra från ens närstående att man inte varit ensam om dessa tankegångar. För mig personligen har det även varit ett oerhört uppvaknande om mig själv som idrottare. Men även om just min kärlek till cyklingen.
Jag har aldrig varit och är aldrig lyckligare i livet än när jag är på den där sadeln.  
Det är ofattbart för många och även mig själv när jag tänker tillbaka på att jag har aldrig känt ett tungt moln inför ett pass. Visst är man trött som en överkörd sengångare vissa gånger och det tar en evighet innan man drar på sig kläderna. Men inte ett enda pass har känts meningslöst eller att jag under eller efteråt känt att det här är absolut helt poänglöst att jag ens kör. 
jag vet inte hur många tennisträningar jag har skrikit ut min frustration om detta, kastat rack och låtit varenda tränare fått höra att allt är värdelöst och sämst. antagligen för många för att sägas högt, men ja tennisvärlden knows. (Ett förlåt kanske vore på sitt plats till alla ni tennistränare som dratts med mig genom åren.)
Men ja, det är en konstig känsla att inte känna ett enda negativt "måste" i cyklingen. Det är bara glädje, skratt, mjölksyra och en väldans massa glädje som jag känner. En väldigt underbar känsla ska ni veta!

Tänka sig att fredagsfilosofen Sundström dyker upp så här en torsdag. Det är en påsksmäll det om inget annat! Eller ja, vi kan ju faktiskt räkna denna dagr som en fredag då det vankas röd dag imorgon… Så helt fel ut är jag ju inte så.

Annars så har jag så sakteliga att börja repa mig från inflammationerna. Förhoppningsvis kommer jag ut på en ytterst lugn tur imorgon för att få rasta de där otåliga benen. Men ni kan vara lugna, jag vet… just nu får man leva efter Skalmans motto att ”skynda är fult". Usch o huva. Bara att bita ihop och gilla läget.
Det får helt enkelt ta den tid det tar för att bli frisk, men självklart är det ytterst bittert att inte få vara ute där jag trivs som allra, allra, allra bäst. På landsvägen med min älskade racerhoj.

Aja, innan jag glömmer det; Glad Påsk på er allesammans!

Vi rullar ut, XO/ Sundström