Sophie Sundström & Emmy Andersson

Jahopp, så var det måndag igen och så mycket nytt på västfronten är det inte. Idag fick jag dock för första gången på 3 veckor köra fullt ut på rundan imorse. HAHA den formen man är i nu alltså...tillbaka till ruta ett, HEJ! Its a long way to the top, if you wanna rock and roll. Tur att säsongen är lång som sagt. Men ett hejdundrande fint pass blev det med Reine Merckx som dessutom numera kör med rakade ben. Vilket i sin tur betyder att på nästa runda som vi kör ihop så skall jag då infinna mig i en bikini... huva. Kan kanske komma undan inom de närmsta då hjulfronten är under stor kris (nödlösningsräddaren Selstam, guld värt!). Men ja, några ersättningshjul för mina gamla hjul har inte dykt upp än så... Ja. Snart får jag väl psykbryt på det hela. Stackars omgivningen min...... Ni som får lida. 

 

Men ja i det civila livet händer det grejer. Precis som posten så kom ju då lillebror hem från USA i förra veckan. Det fanns ju otippat nog en hel del catching-up to do och Diktatorn tog tillfället i akt och frågade lillebror vad som hade varit roligast under denna säsongen... svaret blev:

"Det var nog när jag gick in och köpte den nya klockan." (En ny värsting-klocka i samma klass som en LaPierre Aerostorm för att snacka cykelspråk). 

Ja... vette tusan om någon annan hade kanske svarat "NHL-debuten", "Första NHL-poängen"... Men ja lillebror är lillebror. Han fortsätter att leverera sina kommentarer. Skönt att se att ingenting har förändrats. 

 

Men på tal om just klockor så ja, herre min skapare. Jag är ju inte mycket bättre än lillebrorsan. En vecka har gått sedan Garminen blev min och nu är jag ju så ofantligt Garmin-nördad att hälften vore nog.Det är ju en helt ny värld som öppnat sig. Tidigare har jag kört med det som jag betecknar som en Sixten Jernbergs-stil. Fullt ös och överhuvudtaget inget tänk på vad för kadens jag har eller de exakta hastigheter under intervallerna/träningarna/och så vidare. Varför kan man ju fråga sig? 

De flesta som känner mig likt mina lycra-kläder gör, vet ju att mitt cykelnörderi har inga gränser. Så varför har jag inte snöat in i detta tidigare kan man ju fråga sig. Min egna förklaring är ganska enkel. Jag var oerhört pedantiskt under min tenniskarriär och det var även mina tränare i USA. Allt var så exakt uträknat och tilltänkt att för min egna del var det som att ställa in sig som en maskin. Känslan saknades totalt.

Så det var nog en av de främsta anledningarna eller snarare en total känsla av frihet. Det enda som egentligen bestämde träningarna var huvudet, kroppen eller de som jag körde med. Men det som jag personligen enbart lyssnade på var just kroppen. Hur ont gör benen? hur trött är jag egentligen? Bara att bita på och trampa på tills mjölksyran återanvänds i muskelcellerna. 

Men nu har siffernörden som levde under tennisåren slagit sig fram. Herregud vad kul det är. Samtidigt så är det väl just känslan av att jag kan vara extremt inställd och kontrollerad av siffrorna MEN det finns ett val också. Ett val att bara stänga av garminen och trampa tills vevpartiet lyser rött och hjärtat är på väg att slå sig ut från bröstkorgen. Det om något är frihet i min bok :) 
Där sitter du bra!

Aja, nu är det dags att rulla ut, vi lär ju höras!

/Sundström.