Tankar på cykeln Dombroski, Goddaert, I AM cycling, bilist, cykelolycka, cyklist, olyckor, sophie sundström cykel

Vi är inte oövervinnerliga på vägen.

Så var det freeeedaaaaag! Trevligt. Nästan lika trevligt som att jag själv kommer att spendera denna helg uppe i Jönköping. Fint cykelmekka. 
Vem vet, kanske slår jag till med att köra en tur runt pölen när jag ändå är där? Näe...riktigt så dum i huvudet är jag inte. Eller....
För nu fan har det börjat klia i cykelnerverna allt. Vätternrundan. Det är alldeles livsfarligt att youtuba runt och se alla videos från förra året. Jag vill tillbaka. Gah. Beslutsångest.
Så ja, kanske blir att jag cyklar runt den där sjön under lördagsnatten ändå... När jag väl fått en idé fastspikad i huvudet så finns det ingen annan utväg än att den kommer att genomföras. 

Förutom många andra filosofitankar så har det ju varit ytterst svårt att inte ha tänkt en hel del på det ytterst tragiska öde som hände I AM Cyklisten Goddaert. Helt ofattbart och det gör ont ändå in i ryggmärgen. Livet är inte rättvist. Personligen tycker jag att det är smått oroväckande och sjukt att inte sådant här uppmärksammas i media. Cykelsporten (framförallt då just landsvägscykling) är nog en utav få idrotter där det är oundvikligt att inte utsättas för livsfara under träning. 
Än mer sjukt att det är livsfara från andra medmänniskor som sällan nog tänker på att cyklisten som de passerar är just en annan människa och inte ett irritationsobjekt som gör att det tar 2,5 sekunder längre att ta sig hem.
Även om jag ibland kan känna mig smått oövervinnerlig när lycran åker på så har jag dessvärre inga superhjälte krafter som skyddar mig på vägen. Men tyvärr verkar ju bilister tro att vi som rullar fram på två hjul besitter dessa och ser oss snarare som flipperspelsbollar som man kan knäppa på lite hursomhelst. Det glöms nog väldigt fort bort att personen på cykeln är någons barn, syskon, respektive, barnbarn, förälder och vän. 
 
Om media uppmärksammade hur proffscyklister blir ihjälkörda på vägen lika mycket som de uppmärksammar dopingen tror jag att det skulle vara ytterst, ytterst få bilister som hänger sig på tutan och klipper ned en i diket. Eller ser det som en personlig utmaning att köra så nära som möjligt. 
Jag är ytterst lyckligt lottat att jag klarat mig utan några större skråmor de 2 gånger jag blivit nedprejad eller klippt av en bil. Men visst allt får man en rejäl tankeställare och tappar hopp om mänskligheten. 
Men hoppet får man i och för sig aldrig tappa, det är ju det sista som överger människan och jag hoppas då innerligen att jag aldrig mer behöver läsa om fler cyklistöden så som Goddaerts eller Amy Dombroskis.
En utopi kanske, men man ska aldrig sluta drömma har jag fått lära mig.

Aja, nu blir det full rulle upp mot Jönköping. Ha en riktigt trevlig helg allesammans!
 
Vi rullar ut, charlie delta aragon legolas. / Sundström.