En ofrivillig powernap-dag.
Man är inte på topp alla dagar. Till och med jag har nu lärt mig att acceptera detta... tog bara en sisådär 20 år men ändå. Vad jag har kommit på underfund med mig själv är att sömn är någon som är så oändligt mycket viktigare för just min kropp än vad jag egentligen velat erkänna. 4,5 år i USA lärde mig att ville jag uppnå alla mina mål både på tennisplanen, i skolbänken och på kontoret så fick sömnen skjutas åt sidan.
4 timmars sömn per natt blev en standardformulera som även gjorde mig till mästare av powernaps. Så fort vi hoppade in i en buss, bil, tåg eller ett flyg så tog det mig inte mer än 2 sekunder innan jag hade stuckit till John Blund. Om detta leverne var optimalt? Inte det minst, men just då var det var den enda vägen till att få ihop livet.
Idag ser ju mitt liv betydligt annorlunda ut, men just idag blev en påminnelse om att jag har börjat slarva ordentligt med sömnen än en gång. Efter en alldeles guddomlig tjejmiddag hemmas hos världens bästa svägerska så rullade grå fåååååården och jag hem till brödragatan lagom tills kvart över två på natten.
En hiskeligt sen tid i min värld. Att jag sedan skulle gå upp 4 h senare för att hämta paket, gå på en massa lägenhetsvisningar och därefter en tur på ikea med min mor kändes tungt. Än mer tungt att jag därefter hade planerat in att få till ett snabb-distans-pass. Om det gick åt helvete med det? Alla gånger.
Så fort att allt inplanerat hade blivit avklarat och jag äntligen kommit hem mådde jag groteskt illa av trötthet.
Det tog exakt 1 minut från att jag låst dörren tills att jag låg och sov på sängen. En enkel tre timmars powernap.
Så distansen, den får jag ta och köra in imorgon. Surt men aja, sånt är livet ibland. Bara att acceptera och vara förbannat tacksam över att det kommer en morgondag.
Vi rullar ut, XO/Sundström.