Smärta
Nu har jag börjat träna lite igen efter världens förkylning. Det sitter lite kvar i näsan så hoppas det snart är borta med. När jag börjar såhär igen slås jag över hur mycket ondare allt känns. Jag undrar om det verkligen ska ta emot så mycket, men så gör man det. Jag trycker på trots att kroppen skriker. Hade jag varit själv vet jag inte om jag gjort det, men har jag en man som skriker på mig bakom är det bara att ta i. Dessa två dagar jag har fått cykla till Kalmar för att träffa lite andra cyklister och då har jag hunnit tänka mycket på smärta. Säkert för att den varit så påtaglig för mig.
En del av våra bästa cyklister skulle inte vara kärnfysiker precis om det inte blivit cyklister. Det som gör dom så bra är för att det älskar smärta. Är det måntro för att det inte skulle vara kärnfysiker. När jag tävlar så kan jag ibland helt stänga av mina smärtsingaler. Jag säger ibland för att när jag har dåligt självförtroende så funkar inte de. Då kommer andra tankar som att jag blir rädd och tänker på hur allt slutade förra året. Det gör mig försiktig. När jag dock tror på mig själv då kan jag stänga av helt och framförallt om jag får vittring. Med vittring menar jag att jag ligger i sådant läge att jag har en chans på en bra placering. I mina funderingar så undrar jag om jag och den cyklist, jag ha i åtanke, har så vitt spridda känslor om smärta. Om hen alltid älskar smärta oavsett självförtroende.
För mig skiljer det också på om jag cyklar eller till exempel springer, något jag älskar och något jag hatar. När jag springer känner jag direkt när det gör ont. Jag är dock så plikttrogen så jag ger ju inte upp. Jag har ju alltid haft en förmåga att dra på mig slitageskador eftersom jag kör på trots smärta. Men jag älskar det inte, jag gör det för att jag älskar att vinna. Alltså i mitt huvud så har jag ett mål jag vill uppnå och då tar jag smärtan eftersom jag vet att jag måste om jag vill uppnå mitt mål.
Jag fick höra av någon (så om det är sant vet jag ej) att kroppen skulle kunna ta livet av sig själv med det är hjärnan som får en att stanna innan det blir farligt. När detta händer skiljer mellan personer. Det är kanske det som gör en person bra eller riktigt bra. Förmåga att kunna ta ut sig mer. Jag vet att Helmer sa att han tränade på det och jag gör också det ibland. Jag vet inte om det hjälper mig, men för Helmer har det ju iaf gett resultat.
Nä nu ska jag sluta filosofera om detta och tacka alla underbara tjejer som dök upp på Sportson i Kalmar igår. Bra jobbat, anmäl er gärna till eventet den 2:augusti då lovar jag fina specialized priser och massa nyttig kunskap.
Xo, rullar ut...
/Andersson