Sophie Sundström & Emmy Andersson

Jag har tänkt skriva det här inlägget en längre tid men ändå inte riktigt kunnat lista ut hur jag vill att inlägget skall formuleras. Men som de flesta vet är jag en oerhört otålig människa så jag gav upp tänkandet och låter härmed bara fingrarna få ta ton över tangentbordet.
Det är få ämnen som sätter igång sådana diskussioner så som Vikt gör. Speciellt inom en idrott som cykling där vikten, lets face it, har en oerhört stor betydelse. Eftersom jag ofta reflekterar över min egna resa från en elitsatsning till en annan så är det ju svårt att inte ha tankar eller åsikter till detta. 
Jag måste faktiskt få erkänna att jag har stundtals väldigt svårt att greppa och acceptera hur min kropp har förändrats från en tennisspelares kropp till en cyklist. Idag är jag beroende på dagsform en 7-8kg lättare än matchvikten under tennislivet och det är ju självklart att det är en skillnad som märks.

Jag tillhör skaran som ger glädjetjut när nya ådror på benen dyker upp och dansar en lätt segerdans. Dock så när jag  märker att benknotor, revben, ryggkotor, sticker ut och spretar lite varstans blir jag faktiskt lite rädd. Där jag tidigare varit oerhört van att ha muskler, gapar stora tomrum och senor sticker ut likt en majbrasa. Det är inte heller någonting jag är vidare stolt över eller och att kunna känna varenda kontur av bröstkorgen och nyckelbenens varenda liten skåra…. Ja, jag är den första att erkänna att jag tycker inte om det. Inte någonstans.

Nu ska jag verkligen inte komma och kasta sten i glashus med något påstående att jag är i en optimal cyklistform eller nått den perfekta vikten på vågen. Nej, där finns det säkerligen en hel del till att plocka av. Vilket även det skrämmer mig. Samtidigt som det fascinerar mig. Intressant kombination. 
Självklart är det oerhört svårt att INTE märka av viktskillnaden uppför och den viktminskningen som har skett har säkerligen bidragit till min nyfunna kärlek för berg. Men det är även intressant att märka av att jag känner mig inte lika stark på platten som tidigare. Det finns alltså en negativ graf i det hela… attans ;)

Personligen så tröttnade jag på vikthetsen för ganska länge sedan och det fick även den här bloggen sin beskärda del av. Men jag är oerhört fascinerad av just det här med att hitta den optimala cyklistkroppen/vikten. Framförallt då självklart i ett personligt syfte då jag själv inte vet vilken som är min perfekta cykelvikt. 
Men det fick i alla fall mig att spinna vidare och tänka på just den här enorma fitness- och hälso-hets vi har i vårt land nu. Där varenda tidning numera alltid har MINST ett uppslag om en ny mirakeldiet för att tappa si och så många kilo, si och så fort. Men både i både en normal motionsutövares liv och i en elitidrottares liv; vad är egentligen det som är av största vikt? Att väga så lite som möjligt? Eller att hitta den perfekta vikten för ens prestation?

Ja, det var ett tag sedan men nu återkom det igen. Den där frågeställningen som man kan gå och grubbla på i flera dagar (eller månader i mitt fall), jagar jag minsta vikt eller den optimala vikten? Se där… fick ni även lite hjärngymnastik mitt i helgen sådär.

Men vad är då egentligen den röda tråden i det här inlägget då? Vette katten… Som vanligt dansar mina konversationer och samtal ut åt alla världens håll. Men med mina tankar vill jag bara ge den delade bilden jag upplever. Det är inte en parad av solsken och dans på rosor att trimma ned en kropp, det finns en del tankar och skeptism som ständigt finns närvarande. Just vikten av vikten inom cykelidrotten kommer aldrig att försvinna. Det kommer alltid att finnas en hets om att nå den perfekta fettprocenten, leva efter extrema dieter och generellt leva ett väldigt extremt liv. Men så är inte ett elitidrottsliv något som är normalt. Snarare det motsatta. Så jag har i alla fall arkiverat in mig, jag är en elitidrottare som lever ett ytterst extremt liv och jagar efter den optimala cyklistformen :)

Vi rullar ut// Sundström.