Sophie Sundström & Emmy Andersson

Ja, vad ska man säga egentligen. Min frånvaro på vår blogg stavas väl att oktober var en utav de tuffaste månader som jag genomlidit de senaste åren. Många tråkiga bakslag både på det personliga och det idrottsliga planet. Dessvärre brukar det ju också  vara så att när man en gång ramlat ned i en den onda spiralen nedåt så har verkligheten en tendens att fortsätta kasta kantstenar åt en.
Så det var kanske inte så konstigt att kroppen slog totalt blackout förra helgen. Jag sov verkligen bort en hel dag. Gick och la mig strax efter midnatt på fredagen och sov sedan i de närmsta i ett sträck tills 17:30 på lördagskvällen. Nästan 18hs sömn. Det sjukaste var också att hade jag inte tvingat upp mig hade jag med lätthet kunnat vända om och sova igen.
Men det var väl min kropps version av att ta igen det jag har utsatt den för under oktobermånad. Aja, så kan det vara.
Trots många kämpiga saker så bjöd oktober ändå på vissa ljusglimtar. Min off-season resa till lilla Jerusalem blev en sådan kväll då jag kom ihåg hur underbart och bekymmerslöst livet kan vara. Sådant behövs, speciellt i de tuffaste av tider.
Oväntade blomsterbud och vänliga själar som vägrar ge upp även när jag zonar ut totalt från livet. Ja, ni vet vilka ni är. Herrejävlar vad glad jag är att JUST NI finns i mitt liv.

Men jag är positiv. Nu är det äntligen november och NU VÄNDER DET! Som min gamle tennistränare Stiff sade en gång när jag skrikit ut min frustation på tennisbanan:
”Om du nu fastnat i en ond spiral nedåt så får du la för fan börja gå uppåt igen!” Så nu börjar vi greppa tag i trappstegen och krigar oss till toppen igen.

Nu i veckan kickade vinterträningen igång på allvar med all den disciplin, svineri och deff som den innebär. Som jag har längtat. Som GT har längtat. Som Amiralen har längtat. Som mina grannar har väntat på att få höra trainerns sus och brus. Som mina ben har längtat efter att få hata livet. Som bilisterna har längtat efter att få skvätta vatten, snöslask och grus på mig igen. Som jag har längtat att få vakna upp varje morgon med kränknings-sms från Reine Merckx.
Nu jävlar ska alla lärdomar från 2014 användas så att 2015 blir något .Det kommer att komma ett inlägg om de som kallas ”säsongen 2014”. En säsong jag med största del gräver ned djupt på närmsta kyrkogård. Men ni är ett stort antal som måste få ett officiellt tack. Utan ert till synes outröttliga stöttande, supportande, servicande och glädje hade jag aldrig tagit mig någonstans i denna cykelsport. Tusen, tusen och åter tusen tack igen.
Avslutningsvis:
ITS NOT ABOUT HOW HARD YOU CAN HIT. ITS ABOUT HOW HARD YOU CAN GET HIT AND STILL KEEP GOING.

Idag börjar även på riktigt resan mot säsong 2015 med en kombinerad lagsamling/inflyttningsfest hos mig i Kingsriver. Bloggen lär få sin beskärda del utav dagens och kvällens äventyr. För oj vad det kommer att köras idag och ikväll... Nu kör vi!

Vi rullar ut, foxtrot, charlie, tango, mango, over and out/ Sundström.