Sophie Sundström & Emmy Andersson

Ja, egentligen har jag inte så mycket att säga om gårdagens lopp. Det blev en kort historia i dryga 50 minuter innan jag tvingades kasta in handduken. Låret hade gått kaboom krasch 40minuter tidigare och tyvärr räckte det inte med att gnissla tänder för att distrahera smärtsignalerna. Det var bara att inse att jag inte är Tyler Hamilton. Än. 
Jag har inte samma känsla för att välkomna smärtan, jag blockerar den. För redan på uppvärmningen kände jag att det var något som inte var rätt med vänsterlåret. Varje gång jag ställde mig upp för att trampa igång högg det likt kobror i låret. Något man inte vill veta av 30 minuter före start. 
Men full med adrenalin bestämmer jag mig för att de bara är lite stelhet och inget att bry sig om. Idiotiskt beslut skulle det visa sig. Efter att ha rullat igång loppet och slutligen lagt mig i den främre delen av klungan för att hjälpa till med dragjobbet så gör Sara Penton en attack. Det säger bara smäll och kaboom i vänsterlåret när jag ska ställa mig upp för att jaga ikapp. Det var bara att sätta sig ned och försöka trampa på för att hitta någon rulle. Benet gör utav helvete ont vid varje varv och efter att ha sugit hjul i 40 minuter till så bestämmer jag mig för att det här går inte längre. Jag kan inte vara med i igångdragen, jag kan inte göra något i loppet och benet blir bara värre ju längre tiden går. Det svider som fan, men tillslut så gör jag en 180 graders sväng av från klungan och rullar till målområdet. DNF. Bland de ord som jag hatar mest i hela världen. Men det fanns inget annat att göra.

Väl i målområdet får jag kanonservice utav sjukvårdaren som dessvärre bara kan konstatera det jag misstänkte, muskelbristning i både fram och baksidalår. SCORE PÅ DEN!

Vad som rör sig nu i huvudet är inga glada tankar och det som är uppenbart vill jag inte säga eller tänka riktigt högt än. För självklart vet jag att säsong 2014 är slut nu. Jag vet att det inte finns en chans att jag ens är 50%-ig tills nästa helg. Jag vet att det är 2-3 veckors rehab och vila som väntar nu. Jag vet allt det självklara, allt det logiska och allt det smarta som borde göras.

Men allt det jag vet överröstas alltid av ”men jag tror att…”. Någonstans därinne sitter tävlingsdjävulen och ger mig ideér, förhoppningar och planer för hur det kaaaaaaaanske kan gå. Om man gör si, om man gör så, om det känns så här, om loppet blir så här så kan det ju gå. Det förbannade hoppet om att det alltid finns en väg att ta. 

Aja, nu ska jag ta lägga benet i ett brutalt högläge och läsa The Secret Race för den åttonde gången. Terapi kallas det. Vi lär ju höras på ett eller annat vis.

Vi rullar ut. /Sundström.