Sophie Sundström & Emmy Andersson

Idag hade jag egentligen tänkt skriva om den oerhörda lycka över att jag efter 2-dagars jagande hittade rätt lager till mina hjul och äntligen kunde rulla ut på linjehojen igen. Jag hade också tänkt skriva om kvällens oerhört roliga pass med SCK. Men dessvärre fick de glada tankarna en riktig kalldusch utav en idiot till hundägare.

De som känner mig vet att jag besitter en sällanskådad hundskräck. Ordet skräck räcker nog inte, snarare avsky och enorm rädsla. Jag avskyr byrackorna kort och gott. Så när jag är på väg hem från träningen på cykelbanan mellan Olofsbo och Bergsjön så ser jag framför mig min stora mardröm. En hundägare på cykel och ett monster till hund löst springande bredvid. Innan ni säger något, ja det var ett monster till hund. Ni vet en utav de där raserna som blir lika stora som en racercykel.

Jag saktar iallafall ned till en 7-8 km/h ett par 30 meter innan ekipaget. Farten är knappt över styrfart men  pulsen är på prolog-nivåer. När jag passerar hunden så ökar den takten och börjar nafsa efter reglagen. Jag skriker till hundägaren att säga åt hunden.  Jag får ett hånskratt till svar. Klickar ur och kliver av cykeln. Hunden börjar nu nafsa på min arm och jag skriker ännu mer till ägaren att få hunden att sluta. Vid det här laget har jag panik i dödsångest klass.
Ägaren säger bara lilla vän lugna ned dig. Jag vrider mig loss från hunden som då istället nafsar tag i mitt högerknä jag paniksparkar mig loss. Först då tar hundägaren tag i hundens halsband och säger ”ojdå, nu får du nog lite blåmärken imorgon. Men de gör ju inget, du fick iallafall inga sår”.

Totalt chockad så lyckas jag samla mig och ge ägaren en hejdundrade utskällning om hur fan han kan låta hunden springa lös och vägra kalla på den. Fort som fan hoppar jag sedan upp på cykeln och drar iväg. Ett par hundra meter senare brister allt. Jag vrålgråter på cykeln och benen bara skakar. Det var ytterst nära att jag inte tog mig uppför Bergsjöbacken. Väl på parkeringen vid Sävedalens Cykel har jag lyckats komma ur chocktillståndet och bara är apatisk.
Finns en hel del som man borde gjort annorlunda nu i efterhand. Men ja, att vara efterklok är så oerhört lätt. Efter en 30minuters dusch så kom jag tillbaka till livet. Dagens roliga höjdpunkter börjar överskugga mardrömmen. Men för att vara på den säkra sidan för att jag ska slippa fler mardrömmar idag så skall jag ta och titta på det bästa klippet som finns på nätet; Tempoetappen från Pro Tour of Colorado förra året.
Då kan jag lova att jag kommer enbart drömma om diskhjul, tempodräkter och oändligt underbar mjölksyra.

Vi rullar ut. /Sundström.