Sophie Sundström & Emmy Andersson

Ja, det blev ju så att jag cyklade runt den där sjön igår och som vi gjorde det! Sicket gäng, vilken runda och trots en ohygglig krasch med 4 mil kvar till mål så lyckades vi greja den där Sub8 tiden! Om än med vemodiga känslor...så nu när allt har börjat lägga sig så går man bara runt med ett enda stort leende och gåshud ut till fingertopparna. 

 

Efter att det vart lite ändringar hit och dit under våren och dagarna innan start så blev det tillslut att jag fick cykla med Sävedalens Sub 8 gäng med start 02:26. Redan kvällen innan så kände man att det låg något speciellt i luften... eller ja, det kanske inte var så konstigt. Jag fick ju äntligen återförenas med de bästa från Sävedalen! Klart det blir en speciell kväll... 

Kapten Reine Mercxk och Konstapel Mattias Reck drog igenom planen och förutsättningarna på fredagskvällen och det började krypa in i en att nu fasiken smäller det snart! 

Team-möte!

 

Nålning och prep kvällen före... sovandes vid fötterna av Reine Mercxk och konstapel Mattias Reck. Måste ha gett lite extra watt! 

 

 

Starten drog igång och allt jag kände de första 5-6 milen var ren magi. Natten var helt sanslös, 13-14 grader varm och i de närmsta vindstilla. Cykelmagi som sagt. 

Enligt taktiksnacket kvällen innan så rullade vi runt i belgisk kedja och det kändes oförskämt bra. Benen svarade finfint och cykeln rullade helt klockrent. Bara vips sådär var vi nere i Jönköping och i backarna därefter tyckte jag att det var läskigt hur bra benen svarade och framförallt hur fräsch kroppen kändes. Fantastisk känsla om inte annat... 
Vi tappade några av killarna efter Jerusalems klättringar men var fortfarande ett ganska stort gäng på ca 15 pers som snurrade runt. 

Efter 18 mil fick vi en galet bra langning signerat utav Peter och efter en check på styrstammen såg jag att vi låg ruskigt bra till i tid. Detta började närma sig snarare en 7:30 tid!

Vid 23 mil började jag känna av att benen inte riktigt ville trycka samma watt i förningarna längre och för första gången under loppet så stod jag över ett par förningar för att orka kunna snurra runt igen senare. 

Efter jag skämts i 1 mil på rulle så hade vi ett sista 1min stopp innan Hammarsund och en skarp blick från Reine gav extra watt och jag började snurra runt igen med killarna.
När vi fick infon utav kaptenen att vi låg ruskigt bra till i tid så steg moralen till skyhöga höjder! Det skulle bli riktigt roligt att tugga de sista 5 milen.....

 

Sedan händer det som inte får hända... vi kommer över Hammarsunds-bron och börjar planenligt att trycka på utför efter bron. 

Ett gäng motionärer ligger i 3 på bredden och vi ropar som sig bör "kluunnnggaa, omkörning!" Motionärerna rör sig tyvärr inte åt något håll och passagen mellan mitträcket och de skyltar som satts upp mitt i vägen gör det jäkligt, jäkligt, jäkligt trångt. Carbonbromsarna gnisslar för att försöka få ihop oss på ett led för att kunna komma föbi men allt går så himla fort att allting jag hör är det där hemska ljudet av cyklar som smäller och kroppar som drar i backen.
På marken ligger 3 utav våra killar...Chocken av att se våra grabbar ligga på vägen, cyklar i flisor och blod... Obeskrivligt. 

Dessvärre är Kapten Reine Merckx en utav de som skadats värst. Tårarna bränner innanför ögonen och chocken sveper än mer över än.

Men heter man Reine Merckx så är man inte som alla andra. För mitt i allt detta kaos och alla brutna ben så skriker Reine att vi måste för tusan fortsätta.. vi kommer ju klara Sub8 trots denna krasch.

Efter att han säger till oss på skarpen för fjärde gången och samtidigt får informationen att ambulansen är strax där så beslutar vi oss för att ge oss iväg.  

Jag biter sönder insidan av kinden för att inte brista ut i storgråt... Vi är ett dessarmerat gäng som kastar oss iväg igen. Men efter att benen fått trampa runt ett par varv så stiger moralen och det fina samarbetet som varit runt hela sjön fortsätter. 

Som vanligt var de två sista milen de absolut värsta på hela rundan. Benen börjar krampa och när det blir en hel del igång drag efter passeringar av lastbilar, bilar och andra cyklister så kan jag inte täcka sista luckan till Recks rulle... avhängd med 1,5mil kvar. Klassiker.. 

Motvinden biter tag som attans och jag biter ännu hårdare i styrlindan. Efter ett par minuters depp börjar jag ju förstå att trots att jag blivit avhängd så slår det ju mig att jag kan fan klara Sub8-tiden.. Om inte för mig själv så för Reine. Det blir en tempokörning så det skriker om det och tillslut är jag i mål. 07:53h. Det var helt och hållet för dig Reine! 

Efter sedvanliga adrenalinrushen så stack jag och rullade ned. Då brast det för iceheart Sophie och tårarna strömmade ned likt niagra-fallet. Tur som attans så ringer telefonen och man får samla ihop sig och bli som folk igen! :) Tack för samtalet Stefano ;) 

Självklart drog man kommentaren efter målgång att "nu har man gjort Vättern. Inga fler rundor för min del!".

Men... sedan började alla "om vi inte hade fått kraschen-tanken komma"..."Om vi hade gjort si..."Om man gjort så.."
Som grädden på moset fick man resultatet sedan på lördagskvällen att man fått spö utav UCKs grabbar i Skoda Cycling-gruppen med 8 jävla minuter. Ja... då finns det ju inget annat val än att man måste köra igen. Någon gång. 

 

Hörde jag Sub 7?

 

Men till er alla UNDERBARA SÄVELDALARE! TUSEN TACK FÖR DENNA MAGISKA RUNDA! Tack för all peppning, alla skratt. Det är ni som gör cyklingen till den underbara sport den är.

 

Näe, nu blir det att att rulla ut på lite straffdistans. 

 

Vi lär ju höras. Hoj hoj!

 

Over and out, Sophie.