Sophie Sundström & Emmy Andersson

Idag fick jag äntligen testa mina fina nya Team SCK kläder och åka ut på distans. Jag vaknade med att solen lyste in i mitt rum. Kan dagen börja bättre när man vet att man ska ut på distans? Det ända jag kunde tänka på var att jag skulle hinna ut innan solen hann gömma sig igen. För kändes som att den nog skulle hinna bort innan jag hann ut. Det hade varit min tur.

Jag orkade inte ut så tidigt då jag sov fem timmar till fredagen och var ute i Kalmar på fredag kväll och kom väl i säng kring ett, så att jag behövde sovmorgon var tydligt. Jag sov som något klubbat mig vilket är grymt ovanligt för mig just nu, så himla skönt. Två glas rött gjorde tydligen sussen för sömnen.

När jag kom ut på rundan så kom faktiskt fortfarande solen fram till och från. Jag började cykla söderut, hade i bakhuvudet att det nog var jakt fortfarande och jag är livrädd för det. Då det verkar vara gubbar utan syn som också får ha gevär. Jag är också extremt paranoid när jag får vara ensam med mina tankar. På dagens runda så lyssnade jag även på P3 dokumentär två stycken dokumentärer om mord. Vad tänkte jag där liksom. Så när jag cyklar på det små vägarna i Småland, där skogen nästan slickar vägen, så tänker jag bara på: tänk om jag blir skjuten av en jägare och för att de inte vill att någon ska få veta om deras misstag så göms jag i skogen och ingen får någonsin veta om att jag blev skjuten av en blind jägare, min mor kommer undra vart jag, försöka leta efter mig, men aldrig få svar osv. I dessa tankar så kollar jag hastigt åt höger in i skogen och en meter från mig står det en kamouflageklädd man med gevär som säger ”hej”. Jag blev så rädd att jag nästan åkte av cykeln och sa också rakt ut ”jävlar var rädd jag blev”. Mina tankar förstärks av denna händelse och under hela rundan så kikar jag in i skogen. Fast så tänker jag i dessa fina apelsinkläder som jag kör med i Team SCK borde ju alla se mig. Fick ju även hälsa på Kalmargänget som jag mötte under min tur idag och det verkade ju leva alla ihopa utan att blivit skjutna på. Btw ledsen om jag inte hälsade på alla fick faktiskt hör och häpna solen i ögen.

Jag kom hem tillslut och SCKs vinterkläderna har verkligen varit kanon, synd att vinterkläderna inte värmer mina fötter med. När jag kom hem så var det blåa. Jag visste att jag behövde tvätta crossen jag lånat så gjorde det och fötterna blev bara kallare och kallare. Så när jag stod i duschen så stack det i fötterna jag försökte att skruva på värmen mer och mer men hjälpte knappt var bara att stå där inne tills tårna iaf vara röda och inte blå. Det hände tillslut och med slalomstrumpor mysbyxor, T-shirt, tjock crafttröja, hoodie och filt, sedan tee och kaffe så har jag nu en rätt skön temperatur.

Xo, rullar ut...

/Andersson