På väg hem..

Två veckors träning kommer nu till sitt slut.
Jag sitter på flygplatsen på Gran Canaria och vill helst vara kvar. Slutsatsen jag tar ifrån lägret är att jag måste hem och träna. Jag är motiverad till topp dock. Inte för att jag inte tränat under hösten/vintern men har inte passat mig att jobba heltid och träna lika mycket som innan. Jag känner att jag saknar en bas men jag vet när jag vill att min form ska sitta och tror jag kommer hinna hitta den tills dess. 
 
Fina Katrine på en utav våra turer
 
Så till dessa två veckor så har dagarna blandats med styrkeintervaller, styrka, tröskelintervaller och distans rundor. När jag inte tränat har jag legat i en solsäng och slappat. Vissa dagar har jag knappt orkat ta mig från en stol till köket. Jag och Katrine har cyklat många fina rundor och är glad att jag fick hänga med henne hit till Kanarieöarna. Trodde dock aldrig på hennes tidsanvisningar efter vår första distansrunda som skulle ta 5h men tog 6.40 istället. Det var bra mentalt att tro att det alltid skulle ta en timma till. 
 
Efter passet har vi båda ofta suttit vid köksbordet och glott. Vi har stirrat in i våra telefoner och ibland två timmar senare tagit oss upp från köksbordet. Att vi gjort det vi skulle här nere är iaf inget understatement. 
 
Så nu kommer jag hem med ben som knappt går att gå på och skav som gör att jag gärna tar några dagar off cykeln. Då min master blev klar innan jag reste så är jag nu arbetsledig. Målet är att söka jobb och träna hårt medan jag har tid och ändå inga pengar. Fast först en lugnare vecka innan det hårda passen börjar ingen. 
 
Vet ni ett jobb som passar en person som varit säljare massa år, har en kandidat i mänskliga rättigheter och en master i offentlig förvaltning får ni gärna höra av er. Jag jobbar helst 50-60%, då det cykel som gäller, när jag fått chansen att cykla med Team Crescent D.A.R.E och ska få köra fler och större lopp än innan. 
 
 
 
Xo, rullar ut...
/Andersson 

Mött min hammare på Gran Canaria

Väggen eller den så otalade hammaren mötte jag någonstans på väg upp mot Tejada igår. Jag kom för snart en vecka sen och hela tiden har jag känt mig hängig men ignorerat det. Intervaller, styrka och distans har stått på schemat. Men igår sa min kropp tack och hej då. Efter cyklat 40min och stannat till kände jag att huvudet inte riktigt var med. Tänkte att jag kanske fått lite solsting dagen innan men att det nog var lugnt, vi skulle ju bara cykla lugn distans. Denna lugna distans slutade i 6.40h och över 3000 höjd meter, vi skulle cyklat fem. Då jag är rätt envis så sa jag ju naturligtvis inget förens efter typ 3.40h. Då hade jag redan fått hammaren för typ en timme sen. Tror vi typ klättrade i fem timmar, kändes som det aldrig gick nerför, bara upp upp upp, i motvind och extremt dålig asfalt. Ett tag tror jag Katrine var rädd för att jag skulle slå henne, för hon sneglade väldigt försiktigt på mig. Hon är inte van vid att jag är tyst, har nog aldrig varit så tyst, så till er som tycker jag pratar för mycket se till att jag får hammaren så blir jag tyst. Det var nog jättefint där vi cyklade igår, bilderna ser så ut iaf. Jag såg mest asfalt och min målbild glass och godis.

 
Ibland har jag och Katrine vis svårighet att förstå varandra, det var nog dock tur igår, för hade jag förstått att hur många fler toppar vi hade att besegra när jag redan var väggad hade jag nog börjat gråta. Istället kunde jag hela tiden tänka att detta var nog sista. Det intressanta var att inte ens Katrine visste när det var slut för några gånger sa hon att nu är vi på toppen och så var vi inte det. Tror min min då inte var så där överlycklig. För istället för utför kom det bara en ny serpentin uppåt. När vi cyklat i över fyra timmar nådde vi en by och min lycka att få isglass, espresso och cola var enorm.  Det dumma med allergi är ju att man inte kan få med något typ. Köpte några nötter men inte så lätt att äta och en isglass blir så kladdig i ryggen. Så nötter var ändå bästa alternativet. När vi cyklat i fem timmar och det fortfarande gick uppför var jag påväg att hoppa av cykeln och strejka men att åka bil nerför sen kändes ännu läskigare. Det bästa på hela rundan var att vi tog hissen upp till lägenheten och inte den lilla backen upp, det var den lilla lyckan i misären. Sedan rörde jag mig inte så mycket mer.
 
Planen idag var intervaller i backe men det gick inte så kastade om mina dagar lite och cyklade bara en liten återhämtningsrunda och tar intervallerna imorgon. Då jäklar ska jag på att igen för de tävlingsplaner som nu läggs fram med laget gör mig så exalterad att jag vill hoppa upp och ner av lycka och förväntan. Så ska de tävlingar bli roliga och säsongen så bra som jag vill så krävs det blod, svett och tårar.   
min fina, tokiga, galna norska vän

För att ladda inför intervaller imorgon, jobbar jag på brännan idag...


Xo, rullar ut...
/Andersson
 
 

Vinterträning när den är som bäst, eller?!

Känns som att många cykelvänner nu tar flyget för att ta sig till andra länder som t.ex. Mallorca och Gran Canaria. Men varför vill man fly från Sverige som just nu är så underbart, härligt...KALLT! 
Bild från Garmindosan
Från ett av veckans distanspass, utan grymma kläder från Gore Bike Wear hade jag aldrig klarat många minuter ute i kylan å vinden på skarborgsslättà! 
 
Dagarna fylls just nu av jobb, träning, mat, sömn och umgås med familjen. Träningen flyter på bra, men dom passen som man tvingas avbryta ute pga. kyla och snabbt snabbt ta sig hem, snabbt snabbt byta om och snabbt snabbt upp på TC:n för att köra klart intervallerna är mentalt inte roliga. Men något ger det lá! Tur att grabbarna i Skövde CK är grymt sällskap och gör att man klara några timmar extra ute! 
Blir mycket cykling både ute på Slaskmoppen och inne i garaget på TC Börje, men även styrkepass för benen på gymmet och bålträning.
Fotograf: Björn Berlin
Blir några grader varmare i garaget efter ett pass, vitkigt att fylla på depåerna efteråt med både vätska och mat! 
 
Skaras coolaste bil, "P3Gula-bubblan" bjuder inte på någon värme men man får springa sig varm i trapporna! 
 
Min bästavän just nu är blåa Airtrim, inte vacker men hjäper att hålla lufvägarna i schack i denna kyla. 
Cykla lugnt i trafiken!
 
Pöss Berrra, dagens "Pinne for Sverige"-Freddy Kalas!
Kolla gärna: https://www.instagram.com/berraberlino/
 
 
 
 
 

Berra inför säsongen 2016

1 januari 2016
I förrgår gick flyttlasset (2 fullpackade bilar) från Varberg hem till Varnhem å familjen. Sedan slutet av september har jag bott i Varberg, där jag har tränat så mycket jag bara kan o för att samtidigt kunna försörja mig har jag jobbat 50% på posten. Det har varit en väl planerad vardag för att få timmarna att gå ihop, men det har funkat bra! Nu när mitt tillfälliga boende försvinner i början av januari, blev beslutet att flytta hem till Varnhem. Jag har verkligen trivts i Varberg och älskar träningsmöjligheterna som finns, jag hoppas verkligen att jag någon gång i framtiden IGEN får köra flyttlådorna mot Varbergskyltarna!

Jag vill tacka tränings- och kameraproffset Håkan Wassberg, alla i CK Wano med ordförande Suzanne Gadd, Rooster Club Varberg, Gymmet Atletica och Postkontoret i Varberg för allt stöd!! 

 "Öppna ingen dörr förren vi är hemma!!" 

Säsongen 2016 är snart här och jag kan meddela att jag kommer tävla för Svanesunds GIF 2016! Det ska bli grymt kul å jag ser verkligen fram emot att få tävla i Svanesunds GIF kläderna igen, för säsongerna 2011-2013 var jag en del av det dåvarande satsande Damlaget Svaneunds GIF. Inför säsong 2014 var det tyvärr inte så många kvar i Damlaget och det splittrades, men nu är vi några brudar igen å det ska min kul att bli svart, röd å vit igen! :)

Jag vill tacka Sävendalen CK och mina lagkamrater Anden å Soffan för att jag fick möjligeheten att tävla med er denna lärorika säsong 2015, tack för ALLT <3

                      Sävedalens CK                                                              Svanesunds GIF 

Gott nytt år!

//Berra, dagens "Say My Name-Remix Edit" - ODESZA, Cedric Gervais

Tack tack tack 2015

2015 blev året jag tog steget och testade att tävla utomlands. Det blev en grymt rolig säsong, där jag lärde mig så mycket. Fick känna på hur det är att tävla utomlands med allt det innebär som större klungor och tuffare tag. Så i år så tävlade jag i Belgien, Danmark, Irland och så hemma då.

På den negativa sidan så missade jag toppformen helt till SM och när formen började komma under u6 så kraschade jag två gånger på en vecka. Trots att jag hade några dalar så skulle jag verkligen vilja säga att i helhet och med allt jag gjort under 2015 så måste jag säga att den mest varit topp. Kanske inte för mina resultat men för allt jag lärt mig.
 
 


Topp för att jag fick med mitt lag ställa mig på pallen under SM och ta emot en brons medalj i lag tempo. Topp för att jag tog brons på kortbane-SM. Topp för att jag tillslut lyckades toppa formen rätt och kom till Irland med de ben jag ville ha. Topp för så kul jag haft med tjejerna.
 

Att få köra på Irland var så coolt, 113 tjejer, allt fokus på oss. Massa uppmärksamhet och det var som man sett på tv med touren och alla motorcyklar med kameror. Med recap på Storbritanniens Eurosport. Jag fick inget jättebra resultat men jag blev 28 i totalen och var ändå nöjd med det. Önska kunna göra om den tävling fast med lite med lite hjälp runt laget. Som en bil och någon som langade flaskor. Men organisation var helt underbart snälla. Och jag lärde mig att tuffa till mig i klungan, jag lärde mig att jag får ta plats och jag lärde mig att jag kan och har kapacitet.
 
 

Tack för allt Sävedalen, har varit kanon att få cykla för er i två år! Tack för den kärlek jag fått från alla Sävedalare i sociala medier ni har varit helt underbara!
Tack mina team tjejer Sophie och Malin.
Tack Sportson för all hjälp, all sista minuten mek som ni ständigt fixat. Vet att man alltid kan lite på er. Tack verkligen!
Tack Norska laget Team HBSS cycling för att jag fick chansen på irland.

 

Sen tack tack tack till mina största sponsorer och stöttare, min familj!

Nu är snart 2015 slut och jag blickar fram emot 2016 där nya utmaningar väntar. 2016 kör jag för Team Crescent D.A.R.E så får se vart det tar mig. Förhoppningsvis på massa nya häftiga utmaningar och äventyr!
 
 
 

XO rullar ut....
/Andersson

Vintercykel eller Slaskmoppe?

Halloj, å Glad första advent!! 
 
Som min kära lagkamrat Soffan skrev i senaste blogginlägget så har hon skaffat en ny cykel. En ny fin blå cykel att träna på under vintern. Men ska denna blåa pärla kallas för en vintercykel? 
Ja, i Soffans fall så är det en mycket vacker vintercykel. Men helst ska det ju vara en SLASKMOPPE.
 
Slaskmoppe = tung cykel med en mycket gammal ram, gärna dubbdäck redan 1 november, långa skärmar med snygga märken+t.ex. "gummiflärp" som gör skärmen extra lång, ringklocka, minst 2 cykeldatorer (så man har något att titta på), stålvattenflaskhållare, väska med slag å verktyg under sadeln och pump längs med ramen som en riktig motionär! Å man får inte glömma att bromsklossarna alltid ska ligga på lite så det inte rullar allt för lätt! ;) 
 
Soffans blåa vackra VINTERCYKEL
 
Berras blåa/röda fantastika SLASKMOPPE  
(Bilder från dagens tur, foto: Håkan Wassberg) 
 
Det är bara å springa ut i garaget/förrådet å bygga ihop sin egna coola Slaskmoppe!
 
Cykla lugnt i trafiken!
Glöggskål från Berra!  
 
Ps: Kolla gärna in oss på instagram: berraberlino, emmyander och sophsundstrom 

 

 
 
Allmänt Sophie Sundström, cykel, sophie sundström cykel, sävedalens ck

Vad var det som hände egentligen?

 Det har inte direkt duggat tätt med vare sig inlägg eller uppdateringar från min sida under sensommaren och hösten. Ett suddigt grönsakstillstånd så att säga och det är där jag både mentalt och fysiskt har befunnit mig sedan i slutet av augusti. För det var det som hände efter att sensommaren haft sitt slut. Jo, min kropp tog helt enkelt slut. Tack och godnatt och adjö. 
En kollaps under Skeppsholmens GP med efterföljande sjukhusnatt satte därmed i det närmsta punkt för min säsong 2015. 

En konsekvens som egentligen inte var en fråga OM det skulle hända utan snarare NÄR det skulle hända. Summan av kardemumman så fick jag lära mig den hårda vägen att det går inte att jobba 280h+ i månaden och leva ett elitidrottsliv med all den träning och tävling som det innebär. 
Jag trodde det skulle gå. Stenhårt till och med. Kanske därför det tog sin tid innan kroppen bestämde sig för att lägga av.

Det har varit en ganska mentalt prövande höst. Eller ganska och ganska. Det har varit en djävulskt mentalt prövande tid. Så kanske lite lätt förståeligt att man tar en liten timeout från allt. Motivationen till att skriva blogginlägg eller vara överdrivet engagerad på sociala medier har lyst med sin frånvaro. Men ibland behövs det där. Få lite mer klarheter i skallen och energi till att börja trampa den där berömda vägen tillbaka. För tillbaka ska man. Någon annan väg finns det ju inte.

Men för att bryta av den lite dystra tonen så fick vi en ytterst efterlängtad tillökning för en vecka sedan. 12,6 kg tung och ljusblå som en svensk sommarhimmel. Välkommen Felt Nummer 2! Vi ska nog allt få ha det roligt i vinter... 

 

Nu vet jag att min kära lagkamrat Berra kommer att ha STORA invändningar mot att detta är en VINTERCYKEL. Då jag fått veta att en vintercykel skall vara likvärdig med ett ruckel med blytunga skärmar. 

Jag kör inte riktigt den skolan. Om man nu ska ut och cykla i den svenska vintern ska man göra det med stil. Allting går lite lättre när det ser bra ut. End of discussion.

För att knyta ihop detta spretiga inlägg så i de mörkaste stunder den här hösten har jag (förutom att gått in helt i hockey-bubblan) ett minne som ger mig gåshud varenda gång jag ser det.

Starten med SCKs Sub 8 gäng på Vättern i år. Cykelglädjen bara fullkomligt exploderar varenda gång jag fläddrar förbi de här bilderna. Det om något tar jag med mig in i nästa cykelkapitel. 

 

Vi tar lördag på det nu va? Ajjemen. Det gör vi! 
Over and out,
Sundström. 



Höstrunda som gick i orange tecken

Idag gjorde jag min första längre runda för vinterträningen 2015/2016. Jag har vilat ett tag och så har jag varit sjuk ett tag.  Inte den bästa kombination när man vill låta kroppen vila ut. Jag kom hem i från Irland nöjd. Inte super nöjd då jag inte lyckades att få en riktig bra placering men jag var nöjd över att alla dagar, utom den längsta, rulla in med huvudklungan. Jag var supernöjd över den form jag kände. Och så är det väl med bra form, en liten bacill och så blir man sjuk vilket gjorde att sista tävlingshelgen fick ställas in. 
 


Det var väldigt tråkigt men underbara irland har jag med mig nu under vintern.  Att säga underbara är kanske konstigt då det regnade och var rätt kallt, men miljön var spektakulär och stämningen med. Det var 113 damer och massa publik så himla kul!
Så borde alla tävlingar vara. 

Så med det i åtanke skulle jag igår sticka ut. Det var väldigt grått när jag cyklade ut och det kändes nervöst med älgjakten. Jag är alltid livrädd under älgjakten. Då jag tänker på alla gubbar som kanske tagit sig en stänkare och inte ser så bra längre. Jag vet att det händer olyckor ibland men att det är få. Tyvärr är fantasin ibland det värsta.

När jag cyklar in på en smal väg kör en bil förbi mig.  Längre fram har de stannat och jag ser en person ta kort på mig. Jag ser runt mig att det är olika underbara orange höstfärger. Jag cyklar förbi mannen som ler och visar att han tagit kort jag orkar inte stanna och prata utan hälsar bara glatt på honom för att visa att det var ok. Efteråt fattar jag dock att det säkert blev ett fint kort med orange styrlinda och mina orange kläder i det höstvykort jag nog befann mig i.
 


Solen kommer senare fram och jag blir lite värmare. Jag blir även lite gladare. Livet känns lite lättare i sol. Jag tillhör ju nämligen de personer som vill ha sällskap på rundan för att tycka det är kul såhär på hösten. Men märkt att jag måste träna för att funka, jag är som en drogmissbrukare utan droger annars. Trött, sur och allmänt irriterad. Träningen är min drog det ger mig den kick jag behöver.

Veckan som gick blev min start på vinterträningen nu ska jag nog fungera som normalt igen. 

Xo, rullar ut..
//Andersson 

Berras tävlingssäsong 2015

För min del började året 2015 med träning, plugg, träning, tenta, träning, plugg…

  • I slutet av mars blev det en sådandär riktig cykelresa med Cykeltours till Italien
  • Tävlingarna drog igång 11/4 med bl.a. Jönköping Grand Prix 
  • 29/4 tog Emmy:sanra och jag flyget ner till Belgien för att göra tävlingspremiär där – den resan kan ni läsa om i tidigare inlägg här på bloggen 
  • 4/5 kom vi hem till Sverige och jag begav mig direkt till högskolestudierna i Varberg igen
  • Här blev det en ”komma ikapp pluggperiod” + tentaperiod + Summerburst i Göteborg
  • Sen blev det sommarlov från plugget, direkt upp till Motala för att jobba under Vätternrundan
  • Direkt efter det flyttade jag hem till Varnhem och Postenkläderna åkte på
  • Nu blev det en tuff men mycket rolig period med jobb på vardagarna och tävlingar på helgerna, tävlingarna resumerade vi om så ofta vi kunde här på bloggen och/eller på vår Facebooksida (https://www.facebook.com/teamsck) 
  • Blev en semesterdag med familjen till västkusten för att ”släppa cykelvärlden” för några timmar och få spendera tid tillsammans
  • När sommarjobbet på posten var avklarat tog Clara Säll och jag bilen till Belgien för att få ännu fler tuffa tävlingar i benen - den resan kan ni läsa om i tidigare inlägg här på bloggen 
  • Natten till den 18/8 kom jag hem till Varnhem och nu var de sista tävlingarna i Sverige inplanerade, men det blev en tur till Irland 7-15/9 för att köra den stora tävlingen ”Rás na mBan” med Team HBSS! Det var en häftig upplevelse och min ryggsäck fylldes med nya erfarenheter 

Tyvärr fick denna säsong ett mycket drastiskt slut. Planen var att hela laget skulle åka upp till Västerås 19-21/9 och köra de sista tävlingarna i Sverige tillsammans. Men när Emmy och jag kom hem från tävlingarna i Irland fick vi reda på att Soffan tyvärr var sjuk, inget Västerås för henne. Emmy och jag var laddade för att mata ut det sista ur både kropp och knopp på tävlingsbanan. Knack, knack vi båda fick ”trevligt” besök av Miss förkylning, vi fick välja halstabletter och Alvedon istället för bars och gel.

Pang! Så var säsongen slut.

Min sista tävlingsstart 2015 blev ändå rätt häftig, för målgången på sista etappen i Irland var i den staden som vi bodde i. Det kändes på något vis som att komma ”hem”.

Startfållan Jönköping Grand Prix
 Burseryds GP
 Flygresa
 Svanesunds 3-dagars Etapp 2
 SM
 Belgien
Irland, Tempoetappen
Irland, en av linjeetapperna
 
Nu har flyttlasset (igen) gått ner till vackra Varberg! Det blir inga fortsatta högskolestudier denna höst, jag har beslutat att hoppa av högskolan. Jag bor nu i Varberg och kommer under hösten-våren jobba 50% på posten i Varberg och träna resterande tid. Andra veckan på ”nya” jobbet är avklarad och nu har jag i mitt Posten-CV fått lägga till att jag förutom Postcykel och PostClubcar-elbil även kan köra Postbil och Postmoppe. Jag kan även informera om att trapporna i Skara och Varberg är exakt lika färgglada, dock är det faktiskt lite lättare att springa upp i trapphusen här i Varberg för vem vet, man kanske kan få sig lite havsutsikt under arbetstid ;)

Mina kära lagkamrater Emmy och Sophie, tusen tack för att jag har fått vara en del av Team SCK denna säsong, jag hoppas det inte var den sista! Glädjen, lättsamheten och framtidsdrömmarna vi har och delar tillsammans är guld värt <3 Men jag vill framför allt tacka min familj, utan er hade jag aldrig varit där jag är idag. Tusen tack för att ni stöttar och finns där för mig! Kärlek! Tack till alla NI som har hjälp mig under denna säsong! Ingen nämnd, ingen glömd.

Nu blickar vi framåt mot 2016 (fast först lite off-season med extra många kakor) och jag hoppas ni hoppar på ”Berlin-tåget” även då! 

/Berra

Rás Na mBam

Emmy och Malin har anlänt till Irland efter lite bråk med noshjulet på flyget som gjorde att Malin fick ta sig en sväng förbi sthlm innan hon kunde anlända till Dublin. På flygplatsen mötte vi upp Andrea och Katrine från Norge som vi fått äran att cykla ihop med på denna tävling. Så under Rás na mBam tävlar vi Team HBSS Cycling, som är ett mixerlag från Norge. Så vi har blivit norskor för denna resan. Vi landad på tisdagen och första etappen var i onsdags.
 
Till start på etapp 1 var det 104 tjejer från länder runt om i Europa och ett lag från USA. På första etappen så gick starten 17.45 med 4km master. Det var oroligt i klungan från start och tyvärr var malin inblandad i en krash efter endast 7km. Då blev det lag tempo i 6mil för Malin så hon var trött. För Emmy gick det bra och hon satt med i klungan in i mål, men ingen framskjuten placering.  
Etapp två startade längst ut på en udde så det var väldigt blåsigt och väldigt irlänskt.
Malin hade för mycket kraft på bromshandtagen efter kraschen och satt för långt bak in i första backen. Det ledde till slalomkörning men kom aldrig ifatt klungan. Det blev lagtempo igen i 10 mil. Malin ser sig nu som expert på lagtempo "pull over" drömmer hon om nätterna. Emmy satt med långt fram men på kategori ettan som var väldigt lång så kunde hon inte hålla de första över krönen men kom med ett andra gäng som succesivt jagade ifatt fler och fler innan mål. Hon blev tillslut 22 på etappen. 
 
Etapp 2
 
Etapp 3 bjöd på ösregn och Beast from east, vilket betyder väldigt mycket backar. Bättre dag för Malin idag då huvudet var med och hjärnspökerna släppt. Dock fick hon släppa i andra klättringen, då lagtempokörningarna tagit ut sin rätt. Gick i mål med gruppetton som var väldigt stor för dagen med omkring 40 åkare. Emmy hade en bra dag och åkte med huvudklungan in i mål och blev 20:e för dagen.
 

Etapp 3
 
 
 
Imorgon väntar två etapper, ett tempo på 8km och ett "gp" lopp på 40km. Emmy ligger hyfsat bra till i totalen och hoppas kunna hålla ihop det de sista tre etapperna men allt kan ju hända i cykling.
 
Resultat:
http://www.rasnamban.com/images/2015/docs/ras-na-mban-stage-3-results.pdf
 
Mange klemmer....
/Berra och Anden
 
 
 
 
Visa fler inlägg