Framgångar och motgångar
Att du orkar satsa?! Det är en fråga och ett påstående jag ofta får höra. Ofta kan jag bara säga ”ja det är självklart jag vill se hur bra jag kan bli. Detta är min dröm”. Att säga det är till 99% en sanning men så kommer vi till det få gånger då jag inte alls kan få fram ett positivt ord. Jag vill ge upp. När det kommer till cyklingen har jag aldrig på riktigt velat ge upp, även om jag ibland gråtit av besvikelse. Med hade någon frågat mig igår om jag ville fortsätta att cykla och satsa hade jag nog sagt Nej nu ger jag upp.
Det de flesta inte vet om som bara känner mig ytligt är att jag är en känslomänniska. De flesta tror nog att jag är en lugn tjej som är social men kanske inte speciellt högljud och rätt så lätt hanterlig. De människor som lärde känna mig för flera år sen skrattar nog nu. För då kunde jag bli så arg att det svartnade framför ögonen. Jag har aldrig skrikit men folk brukade veta att det inte skulle bråka med mig då. Sedan dess har jag mognat men tyvärr så har jag istället blivit mer bölig och nu gråter jag när jag blir arg. Vilket jag nästan ville göra hela dagen efter SM. Jag gjorde helt enkelt ett katastrof linjelopp. Jag fick kramp i höger ben sista gången upp för Gesunda backen och kunde inte ta ikapp klungan själv. Efter att gjort mitt livs bästa tempolopp på onsdagen trodde jag nog att jag hade mer att ge. Jag hade en målbild om lördagen som jag byggt upp under hela vintersäsongen. En tävling där allt sattes på spel och allt fallerade.
Det var kanske inte den bästa förberedelsen jag haft inför SM, jag har varit trött då jag känt mig stressad och på så sätt inte kunnat sova. Jag fick även på onsdagen en vecka innan tempot en lättare bristning i vänster låret. Efter det har jag tejpat benet och vilat. Under tempot gjorde det ont i alla motlut där jag var tvungen att på riktigt trycka på, men hade en inre styrka då. Jag gjorde det för laget, vi skulle ta en lagmedalj. Som förra detta fotbollsspelare så tror jag att känslan av att göra det för laget gav mig en styrka och en glädje jag saknat. Det var otroligt att få dela glädjen igen med flera. Vi tog brons och jag slutade som 16 kvinna en grym känsla.
Det som jag inte tänkte på då var nog att jag slutade ta i med vänster ben jag började att enbart trycka med höger, något som blev mitt fall på linjet. Jag tror jag undermedvetet tog i för mycket med höger ben vilket ledde till kramp i det benet. Sedan var det väldigt tufft också och jag önskar verkligen jag bodde någonstans där jag kunde träna backe ibland. För att träna i motlut är verkligen inte samma sak som att verkligen träna backe.
Idag vill jag verkligen fortsätta med min cykling även om jag fortfarande är extremt besviken och nästan börjar gråta om jag tänker på gårdagen. Jag älskar att vara ute på vägarna och jag älskar att tävla det är något fantastiskt med att lyckas med något man inte trodde var möjligt. Därför blir jag lika ledsen när jag inte lyckas. Jag önskar att jag hade råd att bara cykla som en hel del tjejer i klungan har. Det är väl ändå drömmen.
I onsdags var jag otrolig glad över mitt lag och min prestation. Jag blev nästan sugen på att köpa egen tempocykel så jag kan få ha en cykel med mina egna inställningar och kanske träna lite med. Men men jag behöver en cross och en mtb med.
På fredag är det kortbane SM och hoppas på två fungerande ben. På fredag är det ny dag och då hoppas jag på en lycklig känsla efteråt som gör att jag gråter av glädje.
Xo, rullar ut..
/Andersson