Allmänt Sophie Sundström, cykel, sophie sundström cykel, sävedalens ck

Vad var det som hände egentligen?

 Det har inte direkt duggat tätt med vare sig inlägg eller uppdateringar från min sida under sensommaren och hösten. Ett suddigt grönsakstillstånd så att säga och det är där jag både mentalt och fysiskt har befunnit mig sedan i slutet av augusti. För det var det som hände efter att sensommaren haft sitt slut. Jo, min kropp tog helt enkelt slut. Tack och godnatt och adjö. 
En kollaps under Skeppsholmens GP med efterföljande sjukhusnatt satte därmed i det närmsta punkt för min säsong 2015. 

En konsekvens som egentligen inte var en fråga OM det skulle hända utan snarare NÄR det skulle hända. Summan av kardemumman så fick jag lära mig den hårda vägen att det går inte att jobba 280h+ i månaden och leva ett elitidrottsliv med all den träning och tävling som det innebär. 
Jag trodde det skulle gå. Stenhårt till och med. Kanske därför det tog sin tid innan kroppen bestämde sig för att lägga av.

Det har varit en ganska mentalt prövande höst. Eller ganska och ganska. Det har varit en djävulskt mentalt prövande tid. Så kanske lite lätt förståeligt att man tar en liten timeout från allt. Motivationen till att skriva blogginlägg eller vara överdrivet engagerad på sociala medier har lyst med sin frånvaro. Men ibland behövs det där. Få lite mer klarheter i skallen och energi till att börja trampa den där berömda vägen tillbaka. För tillbaka ska man. Någon annan väg finns det ju inte.

Men för att bryta av den lite dystra tonen så fick vi en ytterst efterlängtad tillökning för en vecka sedan. 12,6 kg tung och ljusblå som en svensk sommarhimmel. Välkommen Felt Nummer 2! Vi ska nog allt få ha det roligt i vinter... 

 

Nu vet jag att min kära lagkamrat Berra kommer att ha STORA invändningar mot att detta är en VINTERCYKEL. Då jag fått veta att en vintercykel skall vara likvärdig med ett ruckel med blytunga skärmar. 

Jag kör inte riktigt den skolan. Om man nu ska ut och cykla i den svenska vintern ska man göra det med stil. Allting går lite lättre när det ser bra ut. End of discussion.

För att knyta ihop detta spretiga inlägg så i de mörkaste stunder den här hösten har jag (förutom att gått in helt i hockey-bubblan) ett minne som ger mig gåshud varenda gång jag ser det.

Starten med SCKs Sub 8 gäng på Vättern i år. Cykelglädjen bara fullkomligt exploderar varenda gång jag fläddrar förbi de här bilderna. Det om något tar jag med mig in i nästa cykelkapitel. 

 

Vi tar lördag på det nu va? Ajjemen. Det gör vi! 
Over and out,
Sundström.