Väggen eller den så otalade hammaren mötte jag någonstans på väg upp mot Tejada igår. Jag kom för snart en vecka sen och hela tiden har jag känt mig hängig men ignorerat det. Intervaller, styrka och distans har stått på schemat. Men igår sa min kropp tack och hej då. Efter cyklat 40min och stannat till kände jag att huvudet inte riktigt var med. Tänkte att jag kanske fått lite solsting dagen innan men att det nog var lugnt, vi skulle ju bara cykla lugn distans. Denna lugna distans slutade i 6.40h och över 3000 höjd meter, vi skulle cyklat fem. Då jag är rätt envis så sa jag ju naturligtvis inget förens efter typ 3.40h. Då hade jag redan fått hammaren för typ en timme sen. Tror vi typ klättrade i fem timmar, kändes som det aldrig gick nerför, bara upp upp upp, i motvind och extremt dålig asfalt. Ett tag tror jag Katrine var rädd för att jag skulle slå henne, för hon sneglade väldigt försiktigt på mig. Hon är inte van vid att jag är tyst, har nog aldrig varit så tyst, så till er som tycker jag pratar för mycket se till att jag får hammaren så blir jag tyst. Det var nog jättefint där vi cyklade igår, bilderna ser så ut iaf. Jag såg mest asfalt och min målbild glass och godis.
Ibland har jag och Katrine vis svårighet att förstå varandra, det var nog dock tur igår, för hade jag förstått att hur många fler toppar vi hade att besegra när jag redan var väggad hade jag nog börjat gråta. Istället kunde jag hela tiden tänka att detta var nog sista. Det intressanta var att inte ens Katrine visste när det var slut för några gånger sa hon att nu är vi på toppen och så var vi inte det. Tror min min då inte var så där överlycklig. För istället för utför kom det bara en ny serpentin uppåt. När vi cyklat i över fyra timmar nådde vi en by och min lycka att få isglass, espresso och cola var enorm. Det dumma med allergi är ju att man inte kan få med något typ. Köpte några nötter men inte så lätt att äta och en isglass blir så kladdig i ryggen. Så nötter var ändå bästa alternativet. När vi cyklat i fem timmar och det fortfarande gick uppför var jag påväg att hoppa av cykeln och strejka men att åka bil nerför sen kändes ännu läskigare. Det bästa på hela rundan var att vi tog hissen upp till lägenheten och inte den lilla backen upp, det var den lilla lyckan i misären. Sedan rörde jag mig inte så mycket mer.
Planen idag var intervaller i backe men det gick inte så kastade om mina dagar lite och cyklade bara en liten återhämtningsrunda och tar intervallerna imorgon. Då jäklar ska jag på att igen för de tävlingsplaner som nu läggs fram med laget gör mig så exalterad att jag vill hoppa upp och ner av lycka och förväntan. Så ska de tävlingar bli roliga och säsongen så bra som jag vill så krävs det blod, svett och tårar.
min fina, tokiga, galna norska vän
För att ladda inför intervaller imorgon, jobbar jag på brännan idag...
Xo, rullar ut...
/Andersson
