Tankar på cykeln cykel, envishet, förebilder, idoler, inspiration, motivation, peter forsberg, ray lewis, tyler hamilton

Förebilder och inspiration.

Alla har vi haft våra idoler och förebilder genom uppväxten. Vissa som man kanske är mer stolta över än andra.
Min uppfattning om det hela går i linje med teorin att man ser upp till de personer som man själv känner igen sig i.
Eftersom jag är en av de mest envisa personer som går på denna jord, så är det väl inte heller så konstigt att de gemensamma draget hos mina förebilder är just det.
En ruskigt stor tjurighet och en outtömlig källa utav hela tiden pressa sig själv till nya gränser. Personer som vägrar låta utomstående eller inomstående omständigheter stå i vägen för att de ska nå sina mål.
 
Peter Forsberg är någon jag har sett upp till sedan knatteåldern. Förutom hans magiska handleder på isen och en av sportvärldens mörkaste tävlingsblickar, så besitter den människan en ofattbar vilja att aldrig låta något stoppa en. 
Forsberg valde till exempelvis att frivilligt låta läkarna BRYTA sönder benen i hans fötter i ett försök att få ordning på helvetet. Jag repeterar, han VÄLJER ATT FRIVILLIGT BRYTA SÖNDER BENEN I FOTEN. En metod som inte heller ens garanterar att det blir bra. De flesta i den positionen hade nog sannerligen istället tagit beslutet att lägga grillerna på hyllan och få ut försäkringspengarna att leva gott på resten utav livet. Men ja sen var ju inte Peter Forsberg som alla andra. 
 

Det är just det drivet som jag har en sinnessjuk beundran för. Att man är villig att på riktigt göra ALLT som krävs för att ta sig dit man vill eller att få göra det man vill. 
När alla andra säger nej och blockerar vägen, så skapar man sig sin egna väg. 

Den absolut största idolen som jag har är dock en amerikansk fotbollsspelare vid namn Ray Lewis. Men för att kunna ens göra hans storhet rättvisa borde han tillägnas ett helt eget inlägg. Vilket även kommer att ske. Men inte idag. Dock så räcker det med att se nedanstående video för att få en början till förståelse för hur jävla sinnessjukt bra den här idrottarn är. Att han sedan även är en stor cykelfantast gör ju livet bara lite för bra för att vara sant. 
 

Sedan så kan man ju säga vad man vill om de jag ser upp till inom cyklingen och vad de sysslade med. Men vissa saker är det svårt att bortse från. Som till exempels Tyler Hamiltons förmåga att hantera smärta. Bara tanken att fullföja Girot med ett brutet skulderblad är ju något många aldrig ens skulle ha en tanke på
Även om nu Hamilton var fullproppad med EPO ,bloddopning och testosteoron, så krävs det ju något utav en djuriskt grotesk vilja att ens sätta sig på en cykel efter det. Än mindre försöka köra ett av världens tuffaste prövningar. Sjukt. 
Det hela blir ju bara magiskt ofattbart när idioten sedan bryter nyckelbenet under TdF 2003 och inte bara fortsätter att racea utan blir 4a med. Det är om inte än mindre helt ofattbart. Helt sinnessjukt hög smärttröskel på den gubben. 
Sätter saker lite i sitt perspektiv, en stukad fot och ett vridet knä känns i jämförelse då som en riktig blaha-blaha grej. Så kan det va. 
 
Aja, som de flesta såg på instagram så har min höft startat krig mot mig igen. Så just nu är det full brutal krigsförning med tejpning, behandlingar och rehab. Det kommer nog att bli bra det här, speciellt när jag är satt på livstidsförbud på löpträning i trappor och backar nu. Nu jävlar höften har du skickat din sista smärtpåminnelse...
 
Vi hörs.
 
Over and Out / Sundström