Racerapport alliansloppet

Racerapport Trollhättan, GP Alliansloppet

Att få ställa sig på podium i fredags på Trollhättan GP var så skönt, men hur gick det då till. På fredag morgon satte jag mig i bilen för att åka till Trollhättan, klockan var strax efter nio. Det tog mig 4h och 15minuter att ta mig hela vägen. När jag var framme undrade jag om det var värt det. Det var en lång resa och i Nybro var det solsken när jag åkte och där i Trollhättan låg regnmolnen täta och det öste ner när jag körde in i staden. Ångest var nog rätt ord. Jag bytte om och yrade omkring vart jag skulle parkera och fick sen ställa mig vid kyrkan. Tack alla snälla människor vid den kyrka som lät oss byta om och använda toaletten hos er.

 

 Bild tagen från Borås CA Damelit

Efter en hel del trassel innan vi kunde börja värma upp blev uppvärmingen kort och det kändes väl sådär. Jag var inte speciellt nervös då jag kände att jag haft mer att ge på Värnamo linjet och det gick ju sådär. Det drog igång direkt vid start då Halleröd bestämde sig för att sätta upp tempot. Tempot gick sedan upp och ner precis som regnet kom och gick. Ett tag öste det ner och vägen blev väldigt blöt och med det även halt. Hårnålen i en backe var lite svår i början att komma in i, i två kurvor låg jag för tungt och vinglade till. Tillslut fick jag kläm på den och slapp slösa energi där, men så i regnet vid varvningskurvan så hände första vurpan. Kajsa Persson i Borås drog omkull och gled på asfalten in i staketet, jag som låg lite efter Kajsa bromsar och håller då också på att glida in i henne. Det som händer då är något jag inte kan förstå att jag hinner tänka. För jag är påväg ner i backen men tänker att jag kan inte köra in i Kajsa så kastar upp cykeln och bestämmer mig för att köra nästan rakt in i staketet. När jag inser vad som hänt och att jag mår bra och står upp, så är det bara att börja jaga klungan som fått rätt många meter innan jag börja jaga. I nästan precis ett varv jagar jag dom innan jag hinner ifatt. Tur var det skall det senare visa sig. När klockan ringer för tre varv kvar bestämmer jag mig för att försöka få in lite luft i lungorna och ladda för spurten. Då jag känner mig lite skakad av att jag nästan varit ute ur loppet så tänker jag bara att jag ska ta mig snyggt genom sista kurvan och så lita på att jag kan spurta. När sista kurvan kommer ser jag att det går för fort, min första känsla är att detta kommer inte att kunna sluta bra. Jag bestämmer mig då för att inte pressa mig fram till en bättre position utan avvakta och se om det verkligen kommer reda ut den farten i den blöta kurvan. Jag ser hur kraschen är ett faktum och hur jag kommer ut i kurvan som tredje person, då pressar jag bara allt jag har och rullar in på en tredje plats. Smått chockad inser jag vad som just har hänt jag har blivit trea! Mitt mål var att ta poäng så det lyckades jag ju med. Att få ställa sig där igen var extremt skönt, för er som inte minns så blev jag trea även tidigare i år men då i Hisinge tröjan på Giro di Mösseberga. Komiskt att mitt mål i år var att ta mycket poäng i SWEcup och hoppades på en topp tio plats men där har jag fått punka och fått bryta, har varit sjuk och inte startat och missat utbrytning när benen var kanon osv, alltså långt ifrån mitt mål, jag snuddar inte ens vid det. I GP cupen däremot så blev jag nog elva när poängen från Trollhättan kommit in. Tänk hur det kan sluta.

 

 Bild tagen från Tobias Sjöstrand.

Nu på fredag väntar Svanesund 3-dagars och i lördags rekade vi lite prologen och kollade läget på ön. Med en sådär känsla cyklade jag därifrån. Det var dock en väldigt trevlig dag jag och Sophie fick. Så vi ses på fredag alla, då ska känslan vara god. Jag skickar även lite krya på dig hälsningar till Kajsa och hoppas hon mår bra trots allt.

 

 
 

Xo, rullar ut..

/Andersson