Kära farfar
Du har nu lämnat oss att ensamma vandra på denna jord. Hur vi ska klara detta vet jag inte än, då du varit lugnet i stormen. Jag önskar att du inte fick lida och att som farmor sa att du somnade i frid. Jag kommer alltid minnas din underbara vänlighet som spirade runt dig. Hur du tog min sida eller agerade fredsmäklare i min och farmors duster. Jag vet att du inte alltid förstod mig, mina karriärsval och mina idrottsliga drömmar. Att du alltid sagt men studierna går först, när jag sagt att jag måste träna. Det gläder mig dock att du i julas hann inse vad cyklingen betyder för mig och ändrade dig. Hur du sen än en gång stod vid min sida och skyddade mina intressen. För dig ska jag nu satsa hårdare än någonsin och jag vet att du även på andra sidan kommer gå vid min sida.
För mig farfar har du alltid varit stark och du har aldrig varit sjuk innan cancern tog tag i dig, men till och med den slogs du så bra emot. Tror att det är det som chockat oss och dig så, att när cancern sedan bestämde sig för att slås med oschyssta knep gick det inte längre att stå emot. Du kunde inte längre vinna. Det gick för fort.
Men du ska veta farfar du var en underbar man som var älskad av så många människor. För du var så extremt snäll men aldrig naiv, jag vet minsann att du var stenhård i dina affärer men samtidigt var du rättvis och ödmjuk. Du var helt enkelt en helt underbar person! Du är för evigt älskad.
Till dagen jag står högst upp på pallen (du vet vilken) så vet jag att du stöttar mig. Du kommer finnas i mina tankar och varje gång jag vill ge upp i vad det än är så kommer jag tänka på dig och minnas att man måste fortsätta att slås. Så som du slogs i alla år.
Vila i frid min vän, min förebild, min farfar! Vi ses i nangijala!
/Emmy