Störst av allt är kärleken till cykeln.
Häromdagen fick jag en fråga som satte igång tankeverksamheten rejält. Det var faktiskt min kära mor som undrade om jag inte saknade tennisen något. Självfallet fick detta mig att drömma iväg och fundera mycket kring det hela. Efter par dagars tänkande har jag nu, likt Sherlock Holmes, kommit fram till en detaljerad och kringvandrande svarsutläggning.
Tennisen var och är för mig idag som den där första riktigt världsomkastande kärleken. Ni vet, den där som vänder in och ut på en utan att man kan få någon som helst kontroll på det hela.
Lika mycket som jag kunde älska att springa och jaga bollar i timmar på banan, lika mycket kunde jag hata hela sporten att jag bara ville få släppa en atombomb på hela stället. Vilket jag uttryckte högt och alldeles för ofta. Fråga bara tävlingsledarna, tränare, motståndare och domare i både Sverige och övriga världen.
Den magiska och oslagbara känslan efter en vunnen matchboll, kunde smärta och vara så vidrigt hatframkallande som efter en förlorad matchboll.
Ja, ni förstår nog alla vart jag vill komma med detta. En ständig berg- och dalbana som aldrig verkade ta slut. Det fanns lika mycket kärlek till sporten som rädslan att vara utan den. ”Om jag inte var tennisspelarn, vem är jag då?” var exakt lika skrämmande som motiverande.
Men idag kan jag helt genomärligt säga att det finns inget jag saknar från tennislivet. Utan jag ser gärna tillbaka i tiden, småler och blir härligt sentimental när jag tänker på alla de minnen som man samlat på sig. Lite som man gör när man ser tillbaka på sin allra första stora kärlek.
Det gjorde fruktansvärt ont när hela resan tog slut. När den största drömmen hade gått i höftkras och det var sannerligen inte mycket positivt man kunde hitta i livet under en period.
Men så kom då den där cykel-ramen med två hjul, ett bockstyre och sadel inrullandes i mitt liv. En trevande bekantskap som till en början ständigt hade det där molnet med ”det här är bara en övergångs-fas, en rebound-grej som jag hittat som tar upp all den där tiden jag spenderade på att slå sönder en tennisboll.”
Vägar, backar, krön och raksträckor plöjdes igenom och även hur mycket jag än försökte dölja det så kände jag innerst inne att något stort var på gång att hända. En känsla som jag varken känt till innan eller riktigt kunde sätta fingrarna på vad det var.
En del förnekelse fanns säkerligen med i att har man en gång lagt ned hela sig själv och sitt hjärta i något så finns det rädsla och en del ärr kvar från det. Speciellt om det innan har gått käpprätt åt skogen.
Men efter en 30mil lång tur runt en pöl så förstod jag att det här var så mycket större än vad jag någonsin kunnat föreställa mig.
Det var kärleken med DET STORA DET. Den där som man går och ser på film och smådrömmer om att en gång själv få drabbas av. En kärlek som gör livet till det absolut bästa varje gång man bara få lägga ögonen på den. Det som får en att kunna andas och bara med ett klickljud kan få all världens problem att försvinna. En kärlek som får allt att bara stanna upp så fort den finns i ens tankar.
Just exakt så är mina känslor för cyklingen. Det räcker bara med en blick på cyklarna och jag börjar att le. Så fort jag hör klickljudet från skorna när de kopplas ihop med pedalerna börjar hjärtat att slå ett par slag snabbare.
Ni som umgås med mig dagligen vet exakt hur jag ser ut när cykling kommer på tals. Jag skiner uppmer än solen i vårt solsystem och får en obeskrivbar varm känsla inombords. Oftast får ni inte heller tyst på mig när jag väl börjat prata om denna fantastiska sport.
Det spelar ingen roll vad väderförutsättningarna är, vad för hastighet som hålls eller hur vägen ser ut. Jag bara fullkomligen älskar att sitta på den där racersadeln. Det är mitt paradis på jorden, även om benen, kroppen och huvudet ibland fullkomligen SKRIKER det motsatta.
Bara när jag sitter och skriver den här paragrafen om cyklingen så ser jag i spegelbilden hur jag sitter med ett stort fånigt flin på läpparna.
Hela det här inlägget blir ju alldeles kliché-artat-sliskigt-dränkt när jag nu tänker att det var just när jag som minst anande det, minst hade det i åtanke som den här stora kärleken stormade rakt in i mitt hjärta.
Så för att väva ihop det hela. Nej, jag saknar inte tennisen. Jag minns det med så mycket skratt, äventyr och värme att jag är bara glad för allt det som jag fick uppleva.
Men det bleknar lite, för varje nytt cykelminne överträffar allt det gamla. Starkast lyser bilden av Vätternrundan och när jag för första gången fick se Vättern torna upp sig vid sidan av vägen. Den soluppgången, morgondimman längsfälten, ljudet av alla hjul och cyklar tillsammans med en vind som blåste på för alla cylindrar och ben som aldrig ville sluta trampa. Jag säger det igen. Det absolut häftigaste jag upplevt i hela mitt 25-åriga liv.
Aja, nu har då fredagsfilosofen talat klart. Ibland så händer det att även jag öppnar upp det där stelfrusna cykelkedje-hjärtat. Det är ju trots allt fredag... och då brukar allt kunna hända.
Vi rullar ut, XO/Sokratessundström.