Sophie Sundström & Emmy Andersson

Igår höll jag mitt första tjejpass i Kalmar, 7 tjejer dök upp och det flesta var rätt mycket nybörjare. Jag hade inte haft tid att reka rundan jag tänkt köra då, jag nu för tiden jobbar, tränar och försöker hjälpa mamma med flytten. Att leva i det kaos som råder hemma gör en stressad bara det, men det finns alltid något att göra nästan så man inte vill åka hem efter jobbet. Igår kunde jag undvika röran ett tag och samla lite energi från det underbara tjejerna som anslöt till cykelrundan. Det började med lättare kaos och lite osäkerhet, lite för stor luckor och inte riktigt koll på hur väl det bakom hängde med. Efter 1 mil och vi kom ut på vägen och lämnade cykelvägen hände något, det började cykla som i en riktig klunga, roterade per automatik efter ett tag och höll sig rätt nära framförvarande. Ibland såg det så fint ut att man kunde tro det inte gjort annat och då hade nästan ingen av dem cyklat i klunga innan. Så all eloge till dessa duktiga elever och jag hoppas innerligt att det dycker upp igen. För med allt annat som bara suger energi just nu så är nästan detta de ända som ger. Tyvärr behövde jag ju tillslut ta tag i verkligheten, åka hem och packa ihop min cykel. För när jag nu skriver detta sitter jag på flygplatsen påväg till Polen och Student VM. Jag satte väckarklockan på 3.45 för att köra ner till Hyllie och ta tåget över till Kastrup. Jag hann med 20min marginal och nu står bilen i ett parkeringshus och cykeln ber vi en bön att den är hel när jag landar.