Racerapport: Arlanda Test Track
Jag vet inte ens riktigt vart jag skall börja. Men ja dagens race har mycket av både det roliga och tråkiga. För att hålla den positiva andan uppe så var de ett riktigt roligt race på en snabb bana och Arlanda bjöd minsann på riktigt fint väder.
Jag var själaglad att ha radarkamraten i samma orangea klubbfärger som en själv! Så de var med positiva fjärilar som jag rullade ut till uppvärmningen. Benen kändes helt ok trots en vecka med endast ett pass på grund av flytten till Kungälv och att kroppen mådde riktigt kasst efter kraschen förra helgen.
Väl på startlinjen så fanns det bara i huvudet att våga köra sönder de mentala spökena från förra helgen och lita på materialet.
Första varvet sitter jag med bra fram men det känns inte rätt i kurvorna. På målrakan går jag sedan upp o gör en liten tempoökning och klungan hakar på. Sedan går de bara utför. Jag försöker lita på cykeln och kommer bra i linjen in i kurvorna men halvvägs in så känns det så förbannat rangligt och jag tvingas räta upp cykeln för att känna att cykeln går rent igen.
Varv 3 så har jag glidit ned i klungan och hör hur Marika från CK08 skrika till på mig att jag måste få ordning på kurvorna annars kommer de sluta illa.
Helt rätt tillsatt av Marika och jag lägger mig längst bak av klungan.
Det är inte ens värt tanken att försöka köra när de blir så illa och därmed farligt för både mig och de andra. Efter halva loppet har jag sedan flugit av och bara kör på för att lyckas få ordning på eländet.
Men i mål kom jag och var inte helt missnöjd med att få ett absnitt på 38 och känna att benen fick jobba på med.
Martina Thomsson, Borås Ca tog sedan hem segern och ja att se hur hon tar kurvor det är ren cykelfröjd. Vackert, snabbt och säkert som satan!
Men ja... Det är många mentala spöken som sitter och gör livet förvanskat tråkigt för mig. Frustrerande och oerhört irriterande på så många plan att det kliar i varenda muskelcell i kroppen.
Dock är det oerhört skönt och också hjälpande att höra från de andra tjejerna i klungan efteråt att man har support och förståelse.
Kraschen i Uddevalla har dessvärre satt betydligt djupare sår än vad jag egentligen vill erkänna. Men de finns inte så mycket mer än att köra på och ge sig fan på att de ska gå att att släppa loss allt i benen och framförallt att jag ska kunna köra så som jag vill.
Men jag vill ge tjejerna i damklungan ett stort tack för de både de skrikande orden under racen och de peppande kommentarerna efteråt.
Sedan alla ni andra omkring mig och min cykling, tack för stödet den senaste veckan.
Jag lovar att jag ska ge mig fan på att bli mig själv på cykeln igen.
Imorgon så vankas det en runda med lagkamraten och några tjejer från CK08. Sedan är de race på söndagen igen! Så nog ska vistelsen i Stockholm bli en ytterst trevlig upplevelse...tillslut.
Vi rullar ut, Sundström.