Onsdag 26/11
Ja, just nu är jag bara helt lamslagen och tom. Eller snarare det har jag varit den senaste veckan sedan jag fick veta att min älskade, älskade, älskade katt skulle tas bort. Man känner sig lätt schizofren. Gå från att vara ett mentalt psykbryt med tårar som aldrig vill ta slut, till att fungera helt normalt på arbetsplatsen. Eller ja, någorlunda i alla fall.
Aja. Jag vet inte. Jag är inte mig själv. Jag kommer aldrig att bli mig själv igen egentligen. Inte ens på cyklen känner jag igen mig. På gårdagens distans grät jag konstant i 4 timmar. Samma sak i lördags. Fast det är bara på cykeln som allt känns logiskt eller normalt. Trots tusen frusna tårar längs kinderna. Aja.
Jag vet inte. Det finns inte så mycket mer att säga. Allt gör bara helt overkligt ont. Smärtan från en defibrillator är verkligen smågrus i jämförelse. Den smärtan tar jag gärna 100 gånger om igen än att må behöva må så här.
Men det är väl så, fysisk smärta är så fruktansvärt mycket lättare att hantera för mig än känslomässig smärta. Fy fan.
Näe. Aja. Det var väl det. Vi hörs när vi hörs.
