Sophie Sundström & Emmy Andersson

Precis som i de flesta nykära förhållanden så glömmer man bort nästan allt annat i omvärlden förutom sig själv och sitt hjärtas objekt. Det kan nog inte ha undgått särskilt många att jag för lite mer än 3  veckor sedan äntligen, äntligen, äntligen lyckades fånga min dröm till  cykel. En alldeles egen tempohoj med tillhörande fartvidunder till hjul. Man svävar runt på små rosa moln och kan knappt bärga sig tills man får se den, känna på den, ömt polera lacken och pedantiskt måtta upp alla inställningar. Ja, att vara stormförälskad är då en alldeles särlig känsla.

Det tog ju bara lite drygt över 1 år innan jag äntligen fick hem ett monster, men den som väntar på något gott han blir aldrig heller fet.

Åtta stycken trainerpass har det blivit hittills och gudarna ska veta att jag längtar tills Stockholms stad tar sig i kragen och samlar ihop alla de ton med grus de hävat ut på vägarna. För då jävlar åker jag och svarta faran på hastighetsturer.

Mitt underbara lilla monster.

Som om detta inte nykära-fluff-moln-tillstånd skulle vara nog så hände det något alldeles magiskt i helgen. 
Ibland, men bara ibland så inträffar de där drömlika sagorna faktiskt i verkligheten.... och i lördags var det min tur. 
För då kom Prinsen in i mitt liv. Min Principia hoj. Bland de vackraste jag sett med en skinande blanksvart carbon-ram, kraftfulla linjer och elektriska inslag utav limegrönt och blått. Ja, hjärtat gjorde dubbevolt. När vågen sedan visade att Prinsen är det lättaste i cykelväg som jag har haft mina händer på... Ja, ni kan ju själva bara föreställa er känslan. 

Killarna på Norvelo med Jan i spetsen gjorde ett fantastiskt jobb med att skräddarsy ihop mig och Prinsen. Inte nog med att de skräddarsydda oss samman, de såg även till att Prinsen fick en orange touch för att riktigt visa vem det är som han tillhör. 

Det har aldrig känts mera rätt. Prinsen, Monstret och Jag. Vi kommer att leva lyckliga, så lyckliga i alla våra dagar. 

Prinsen och jag i vår orange skrud.